Läser lite i Carl-Henning Wijkmarks essäer i Samtiden bakom oss, och finner en intressant passage. I ”Tyskland i Europa” från 1994 kan man läsa:

Jean Monnets centrala vision var som vi vet att förebygga framtida fransk-tyska konflikter genom att binda Tyskland till en gemenskap och ett kontrakt som skulle hindra det att på nytt eftersträva en dominerande ställning i Europa. […]

Med vemod minns man Jean Monnets ord på äldre dagar: ”Vi borde ha börjat med kulturen.” En grundlig kulturell folkupplysning hade kanske kunnat göra slut på nationalismen i Europa. Tillfället blev försuttet, och de allt mäktigare massmedierna vacklar för närvarande mellan nationalismens lockelser och den amerikanska skräpkulturen.

Från svensk synpunkt återstår att konstatera att vårt intåg i EU leds av ett högerparti, moderaterna, som inte ens är kristligt-socialt utan en bolagshöger utan idé- och kulturunderlag. Vår EU-debatt har blivit därefter. (21-22)

Detta är, gissar jag, ganska tidstypiskt för en kontinentalt sinnad liberal mitt under denna tid. Notera att det såklart skrivs under inte bara EU-tillträdet, utan även det tidiga nittiotal i vilket rasism och nynazism hamnat på radarn för många intellektuella.

Wijkmark beskriver sig som humanist, och här kanske främst i meningen att han tror på kulturen och humaniorans centrala roll i samhällets utveckling. Därav tilltron till ”kulturell folkupplysning”. Här är kanske idealismen ges lite för mycket utrymme, men ändå – det är intressant att ställa kontrafaktiska frågor om hur Europasamarbetet utvecklats om mer fokus lagts på skapandet av ett Europeiskt demos.

Sedan – intressant med referensen till moderaterna som partiet för en obildad bolagshöger. Här har ju mycket hänt sedan 1994. Kulturen har politiserats, men dessvärre inte på det sätt Monnet och Wijkmark efterlyste – snarare tvärtom.