Apropå Galloway, som figurerade i föregående post: Jag kom just att tänka på honom i anslutning till SVT-serien om The Pirate Bay.

”Copyriot” skriver om serien i Aftonbladet – han korrigerar historieskrivningen, och avslutar i en fin reflektion om hur det levda livet (kanske särskilt ens ungdom) undslipper tillrättalagt historisk kategorisering. Själv fastnar jag dock vid hans första mening:

En av rollfigurerna i SVT:s nya dramaserie ”The Pirate Bay” heter ”Rasmus Fleischer”: en fiktiv version av mig själv för 20 år sedan.

Detta måste ju kännas overkligt. Det vilar något overkligt över serien, även för oss som följde det hela på avstånd. Är det inte för tidigt med dessa tillbakablickar? Behöver det inte gå mer tid för att lägga historien tillrätta? Det är ju inte ens tjugo år sedan the proverbial shit hit the fan.

Här kommer jag att tänka på Galloway. I en text från 2019 återbesöker jag några av de teoretiker som tänkte datorer och social theory under nollnoll-talet – däribland Galloway. Detta för att periodisera olika faser av datortänk. Just Galloways tankar återkommer i slutet av artikeln:

Isn’t it, Galloway (2014: 109) asks, “deliciously ironic that in recent years periodization seems to be appearing with increased frequency, an increased periodicity of periodization”? This delicious irony implicates the argument of this article, which set out to demonstrate that the “then” of the digital era is not one but several. For Galloway, this desire for incessant re- and sub-periodizing is a symptom of malaise among social theorists. To place this claim in context, it is worth noting Osborne’s (1995) suggestion that sociology and social theory was founded on the premise of periodizing and describing the “coherent whole” (6) of modernity. In particular, the Marx-inspired critical project has always is also premised on the identification of extended periods of coherent modes of production, with the added difficulty of knowing that our capacity for social analysis is doomed to lag behind the technological base. The challenge of establishing such a unified vision of the “coherent wholeness” of our time, Galloway argues, is frustrated by the fact that the digital is “accelerating the opportunities and channels for critical thought to infinity and therefore making it impossible to think historically in the first place”. (Galloway, 2014: 109).

So, while the Galloway of 2004 lauds the hacker’s creative “hypertrophy”, the Galloway of 2014 laments that social thought “has metastasized and reduplicated into a super state of recursive channels”. The central challenge, then, is “to rescue history from its own consummation”.

Aha, det är detta som plågar mig! I själva verket är jag inte riktigt helt med på Galloway här – det hela är invävt i ett resonemang om Laruelle. Dessutom – har vi inte alltid famlat i mörker och klättrat i kaos när vi försökt förstå den nära samtidshistorien? Lägg till det faktum att mitt Unbehagen kanske bara är något som uppkommer hos någon som plötsligt vaknar upp och insåg att det gått årtionden sedan man var yngre.

Dock: Det är något som händer just i ”datoreran”. Den börjar bli lång, och kanske ändå påverkar själva teknologin vår förmåga att tänka densamma? Börjar det bli svårare att tänka totaliteter som på något sätt är tillräckligt beständiga för att man skall hinna diagnosticera dem?

Jag skriver att det är

it is tempting to read this development of Galloway’s thought as shorthand for how the hopes and dreams of the early -00s have been smashed during the -10s.

Jag är inte säker att detta är rätt formulering. På SVT får vi se hur nollnolltalets drömmar krossades, men det Galloway är ute efter är just hur kort det är mellan nollnoll-, tio- och tjugotalet.