Det tog ett tag, men nytt kapitel är ute, i antologi om surf- och skejtstudier.

Försöker skriva en annan berättelse om surfkultur: Jag vill nyansera bilden av surfkulturen som ständigt affirmerande, inte minst i relation till de farhågor som Galloway lyft kring affirmerande deleuzianism. Jag har redan skrivit om texten här – det tog ett bra tag innan boken ifråga kom i tryck.

Tror dock att det finns mer att säga här. Det finns mer plats för mörka läsningar av surfkultur. Här tänker jag inte på ”kritiska” takes på surf och imperalism, surf och kommersialisering osv. Nej, jag tänker mer på vad som hänt med surfkulturen nu när den kommit till åren. För så är det ju, både skejt- och surf-kulturen är ju full av personer pushing femtio – kan man säga att den bärs upp av denna demografi? Kanske inte i termer av att driva utvecklingen av nya manövrar, men i form av att utgöra ”communityt”? (Det är ju säkerligen så att det är denna demografi som skapar ekonomiska förutsättningar för utvecklingen av nya grejer etc.)

Här är det något intressant på gång. En aspekt av detta är att mycket av det content som nu skapas kring dessa sporter handlar om att kunna fortsätta idka dem långt upp i åldrarna. Det handlar om att hålla sig kvar på en platå, eller att hålla en någorlunda nivå, och dra ut på njutandet. (Hej Zizek.)

I någon mån handlar det om ”cheating death”, men inte på det sätt som oftast förknippas med sporterna – inte minst inom ramen för det Red-Bull-sublima. Det är inte en fråga om att vara så på gränsen att man inte vet om man överleva nästa session, utan mer en fråga om att fortsätta kunna rada upp sessioner. Om att befinna sig på en plats i sitt huvud och i sin kropp att man inte skall fundera på det exakta antal sessioner man har kvar. Detta är onekligen fint, modigt, och högst mänskligt.