Adam Tooze postade under julafton ett samtal med Ding Xionfei på sin Chartbook. Där sägs en hel del intressant: Jag känner honom mest via hans kortare op-eds, essäer och poddar, och har inte sett honom prata så noga om sina teoretiska influenser tidigare. Här är några punkter från intervjun.
1. ”In my books Shutdown and Crashed, the answer was a sort of future of perpetual liberal crisis management. If the condition of polycrisis is what power confronts in the current moment, my answer to its containment is not resolution in some crashing form, but rather a long run of management.”
Aha, detta känns intuitivt riktigt. Lite som jag försökte fånga i texten om det suspenderade tillståndet. Krisen förväntas leda till någon form av förlösning, det suspenderade skall ”resolva”, men det gör det ju inte. Vi svävar, hänger kvar i limbo.
2. ”If a new universal order were to emerge, perhaps one might imagine it being organized around the climate crisis and common policies to address it. Ironically, that seems our best hope of a new synthesis at least that is why I am currently so fascinated by the climate problem. In a sense, it holds the promise of restoring a totalizing objective…”
Detta känns ju också som att det resonerar med hur andra teoretiker förhållit sig till totaliteter. Notera diskussionen om Wark vs Latour här; ”Crucially, for Wark, the totality in question is that of the climate, as bound up with the totality of capitalism. A new chapter in the history of totalities is to be written”
3. ”I am a Gen X thinker heavily influenced by the thinking about “second modernity” or ‘reflexive modernity” and hybridity. Ulrich Beck’s Risk Society appeared in 1986 at the moment of Chernobyl. Latour’s Science in Action in 1987 and his We have never been modern in 1991. As a short-hand you could say that Beck describes a reflexive, second modernity but with the intellectual tools of the sociology of the first modernity. Whereas Latour radicalizes that project, putting social science itself in question.”
Detta var nytt för mig, jag har som sagt inte läst hans böcker. Jag hade helt missat hans relation till Latour, har aldrig sett det i kolumner eller hört det i poddar. Det intressanta här är kanske att vi nu ser – när båda är borta, och en del vatten runnit under broarna – att Beck och Latour börjar flyta samman. De ses som del av samma generation och problemställning, framförallt när Latours inflytande blivit allt större utanför STS. (Tooze är ett bra exempel på detta.)
Att Beck och Latour alltmer kommer förstås som besläktade kanske inte är helt oväntat. Dock – kom ihåg – i den snävare kretsen av närmast sörjande inom sociologi och STS framstår (eller kanske framstod) de tu som representanter av två helt olika världar. Apropå Latour och totaliteter…
4. ”The only answer I have so far is to invoke what you might call a “fragmentary” holism or an “unclosed” or “partial” holism within which to situation the multiple crisis symptoms that lead us to announce a polycrisis. […] But I don’t offer, and in some sense I am refusing, some would say dodging the responsibility to provide, the macroscopic account of, say, modernization, growth, or the historical processes which is producing all of these effects through a single, tightly described logic. Frankly, if you think you have “figured it out”, you are not experiencing polycrisis. This tension, I think, is something I inherit or embrace from the Latourian tradition.”
+1, så att säga. Gillar verkligen ambitionen att spekulera i holismer under följande premisser:
a) inse att spekulerande är det enda som står till buds,
b) vidtag högsta möjliga skepticism till din spekulation (men gläds såklart om den får dig att se någonting oväntat), och
c) undvik färdigformulerade, förenklande, ”döda” helheter (att använda sådana är att inte tänka – lite som att använda döda metaforer)
5. ”… my left liberalism…”
Aha, jag hade inte uppfattat Tooze som vänsterliberal. Hade uppfattat det som att han var närmare marxismen än så, men i denna intervju finns det en tydlig distansering.
6. ” I don’t start from the premise that I already know what the structure is, because I think that’s an open question—history is still unfolding in dramatic ways, continuously producing new realities and new forms of knowledge that subvert previous understandings. Far from being some kind of left-liberal sellout, I consider this a more self-reflexive, realistic and, to be honest, more radical position than the one [Perry] Anderson inhabits.”
Rimligt. (Vi skippar resten av hans svar till Anderson – en bra men inte ovanlig kritik av dogmatiska och tungfotade marxister.)
7. ”Given my age—I graduated from college in 1989—the biggest regret of my personal and professional life is that I didn’t grasp the significance of China until far too late. For many years, I was narrowly Eurocentric in my outlook, having grown up in Cold War Europe. After completing Wages of Destruction, I began to realize, over the course of five or six years, just how profound my ignorance was, particularly in failing to understand the basic dynamic of the early 21st century, which is China-centric.”
Wages of Destruction publicerades 2006, så det var väl sent 00-tal som Tooze verkligen såg hur Kina skulle forma detta århundrade. Jag antar att det var samma för mig. Först var det Paul Kennedy, Mark Leonard och diverse FT-skribenter som fick mig att förstå att våndorna kring ”Washingtonkonsensus” var något passé, och att Kina inte alls var på väg att bli som väst. Sedan var det Hambantota-projektet som blev den stora ögonöppnaren. Idag, drygt 15 år senare, släpar det allmänna samtalet fortfarande efter. Ett gigantiskt maktskifte pågår framför våra ögon – den där typen av Stora skeenden vi läser om i historieböckerna – men är nog dåliga på att verkligen se att det är detta som händer. (Sorry för död metafor.) Historien är den process som omstöper den hisingska vardagen medan vi debatterar huruvida trettiotalet återuppstått.
8. Slutligen, ett längre citat:
For the climate left, for the audience I usually write for, the left-progressive opinion in the West, we’re still stuck in the climate politics of the 1990s. We see climate politics in Western-centric terms, as a struggle between progressives and bad guys in the West, activists v. carbon criminals like ExxonMobil. If you read American left-wing climate journalism, much of it is still focused on exposing climate denial, climate skepticism, and Exxon’s misdeeds.
But if you look at the 20 largest corporate polluters in the world today, Exxon is 5th on the list. Who’s at the top? China Coal, Saudi Aramco, Gazprom, mostly state-owned enterprises from emerging markets, which have driven global growth over the last 20 to 30 years. The point is not moralistic. The point is not to reverse the finger pointing and to blame China. China’s energy consumption is the key to lifting hundreds of millions of people out of poverty. In per capita terms it is now higher than in Europe but far behind the US. The point is not moralistic but ultimately one about the philosophy of history. It is about who or what is the historical agent of change?
Climate change is arguably the first issue in which China dethrones the West as the decisive historical force. […] Now we must come to terms with the fact that if this story ends well, the West will not be the hero—China, under the rule of the CCP, will be the leader. […] climate change, aiming for net-zero emissions by 2050 or 2060, requires a level of political agency we’ve never seen before. And the leading agent of this transition has to be the Chinese regime. That’s a world-historic twist the West was not ready for, especially in climate, the chosen domain of progressive struggle for many years.
Oj, här riktas en ganska skarp kritik av det som Tooze ser som en västfokuserad klimatvänster som fastnat i nittiotalets debatt och verklighet. Denna kritik kan såklart nyanseras – visst finns det en poäng med att studera klimatförnekelse (historisk eller ej) – men Tooze väljer (i enlighet med intervjuns generella anda) att lyfta fram vad som står på spel nu, när vi står mitt i händelsernas centrum (in medias res).
För det första, det som sägs tydligt: Detta händelsernas centrum har en ny geografisk utbredning, och vi måste ta in det faktum att väst inte är in charge.
För det andra, den halvt uttalade implikationen: Detta är delvis en kamp om makt, men även en kamp om samhällsmodeller. Frågan om huruvida omställningen förutsätter mer teknokratisk styrning är delvis överspelad – kommunistpartiets teknokrati är den modell som de facto driver utvecklingen. På samma sätt blir frågan om ”vår” kapitalism (inklusive frågor om nyliberalism etc) och dess relation till klimatet kanske främst en fråga av historiskt intresse.