Trots platformiseringen, trots polariseringen – digitaliseringen har sina förtjänster. Man kan ha vaga minnen av någonting, slänga ut en sökning i cyberrymden, och bara sådär fånga det förgångna.

Som exempelvis Hijack, den där brittiska hip hop-gruppen som det lyssnades på under högstadiet. Well, jag lyssnade inte så mycket, men det talades om dem. Det var väl egentligen bara ett spår – det om ”the terrorist group”* (1991) – som man hörde ute på ställen. Ställen? Vilka ställen var man ute på när man är 15? Ungdomsdiscon? Klubbar? Well, någonting däremellan. Kan sannolikt ha hört dem på skolresan till Hastings i nian. (Fast det är klart, det jag kanske främst minns var att vi konstaterade att britterna gillade musik med ganska påträngande trummor… kan det vara big beat som vi råkade på? Kanske någon tidig hit från The Prodigy?)

När jag sedan klickade jag vidare blev jag VÄLDIGT glad över att se att en av kidnapparna (Kamanchi Sly) hade gått vidare i sitt liv, bytt namn till Unknown MC, och tio år senare producerat ”Do you really like it?” (2001). Få dängor får mig att le som den gör. Jag minns den på barer och pubar i London, jag minns att vi sjöng dess cheesiga refräng på kontoret i Shoreditch. Jag minns att jag sprang på ett löpband, på ett gym i city, och insåg att den – i all sin släpiga cheesighet – trots allt var bra att träna till. (För övrigt, varför spelas inte UK Garage på P3 längre? Varför börjar inte allas fredagskvällar med Groove Chronicles remix av Lucy Pearls ”Dance tonight”?)

Det är tio år mellan terrorlåten och gillar-du-det-låten, och här kan man låta sig förundras över den resa man gör från det att man är 15 fram till 25. Jag vet inte om det är detta åldersspann som de gamla tyskarna främst hade i åtanke när de tänkte och skrev om Bildung, men det tycks mig att just dessa tio år är centrala i formerandet av unika individer. Finns det något annat tioårsspann under vilket man hinner ömsa så många skinn?

—

*: Det är lite konstigt att Hijack odlade beskrivningen av sig själva som terrorister. Terrorister i vilken mening? Känns inte som ett rimligt val av etikett. ”Gangsta” kan jag förstå, det känns mer grundat i någon slags realitet. Antar att det handlade om effektsökeri, eller (likt Blur) en ambition att gå emot amerikaniseringen av populärmusiken och finna ett mer genuint brittiskt uttryck.