Tar mig igenom Timothy Garton Ash’s Europa: En personlig historia. Det är svårt att inte charmas.

Jo, ja, man kan inte bli annat än lite smitten på nytt av TGAs bok. Samma sak när jag läste Personakten.

Det finns en lärdom här: Skall du skriva biografi-artat, lev som TGA har levt. Se till att vara med i händelsernas centrum under historiska skeenden (och ta anteckningar). Se till att bli kompis med personer som format dessa skeenden. Fortsätt att placera in dig i historien. Fortsätt skriva.

Dessutom – se till att samla på dig anekdoter och witticisms. Kom över en rolig sak som han sade under ett samtal på Hay Festival, apropå religionens roll i dagens Europa (som man kan tro är sekulärt):

An Israeli friend of mine once said that a Protestant atheist, a Catholic atheist, and a Jewish atheist disbelieve in a different God … [skratt]

Samtidigt, on a more somber note, har inte kommit fram till slutet av boken men det verkar som att Garton Ash är hyfsat dyster i anslutning till Ukraina. Alla former av eftergifter till Ryssland måste räknas som en förlust för väst, och försätter oss på ett sluttande plan mot fortsatt aggression. Först Transnistrien, sedan hybridattacker mot territorierna utmed Natogränsen…