I Vår tids konst finns ett resonemang om farhågan om att det moderna projektet mist sin föreställningskraft.

Denna farhåga har diskuterats på olika vis, exempelvis av Marshall Berman, som läser Dostejevski på just detta vis: Modernismens äventyr kom att överskuggas av modernismens rutin. Detta är i linje med tanken att moderna tänkare, under efterkrigstiden, kom att vända sig mot den moderniserade byggda miljön.

Läser nu lite i Sendra och Sennetts Designing Disorder, och noterar att Sennett köper denna tes.

When I was writing fifty years ago, people still had faith in modernist architecture, as they still had that Bauhaus faith that modernist architecture was a way to resist global economic hegemony. If you built a Walter Gropius building, you’d built something that humanised a factory. At Harvard , where I was studying urbanism in the late sixties , purity of form was still seen as something that had this political impact… we don’t believe this anymore. And what’s happened since is, I fear, a growing doubt about that modernist project. Because this project failed in its commitment to experimentation. (124)

Har ännu inte hunnit bilda mig en uppfattning om boken som helhet.