Råkade springa på en antologi om essäfilmen, har samlat lite definitioner.

Antologin The Essay Film, redigerad av Elizabeth Papazian och Caroline Eades, kom ut 2016. Den säger sig utveckla en diskussion som påbörjats under mitten av 1900-talet, och blivit mer framträdande bland 2000-talets filmvetare. Här är lite definioner sourcade från boken, sorterade tematiskt.

TÄNKANDET

Laura Rascaloris definition kanske är mest rättfram: Essäfilmen är ”the expression of a personal, critical reflection on a problem or set of problems […] not in order to present a factual report (the field of traditional documentary), but to offer an in-depth, personal, and thought-provoking reflection”. (”The essay film”, 2008, 35)

Timothy Corrigan har föreslaget en mer teknisk defintion, som lyfter fram tänkandet i relation till vår upplevelse av världen: Essäfilmen är ”(i) a testing of expressive subjectivity through (ii) experiential encounters in a public arena, (iii) the product of which becomes the figuration of thinking or thought as a cinematic address and a spectatorial response” (The Essay Film, 2011, 30)

Corrigan skriver även, apropå upplevelsen av världen: ”[E]ssay films ask viewers to experience the world in the full intellectual and phenomenological sense of that word as the mediated encounter of thinking through the world, as a world experienced through a thinking mind” (The Essay Film, 2011, 35)

Slutligen har vi Jean-Pierre Gorin: Essäfilmen är en ”rumination in Nietzsche’s sense of the word, the meandering of an intelligence that tries to multiply the entries and the exits into the material it has elected (or by which it has been elected)” (”Proposal for a tussle”, 2007, 10)

Gorins beskrivning är intressant på två sätt: För det första hänvisar den till rumineringen som tankeform – vi återkommer till detta nedan (se DESTABILISERANDET). För det andra säger den något om relationen mellan filmandet och tänkandet – givet om man i ordet ”material” inkluderar filmmaterialet (bild, ljud, mötena med världen).  Jag vill gärna se det som att filmessän skiljer sig något från den skrivna essän för att tankespåret som skrivs styrs av vad man råkar stöta på med kamera och mikrofon i handen. Mötet mellan ”intelligence” och ”material” blir ett experiment, vilket leder oss till nästa tema.

FÖRSÖKANDET

Tematiken essän-kommer-från-franska-ordet-för-försök är såklart representerad i boken. Sociolog-filmaren Edgar Morin säger i en intervju: ”Talking about the essay film, I would rather refer to the attitude of he who attempts (essai – essay, but also attempt) to debate a problem by using all the means that the cinema affords, all the registers and all the expedients”.

Dock: Som jag förstått det – ordet essä kommer väl inte från franska ordet för sökande? (Chercher, alltså?) Därför är det roligt att vårt ord för försök involverar ordet sökande, och att essän också är ett sökande. Jean-Luc Godard har sagt om antropolog-filmaren Jean Rouch (som arbetade med Morin): ”People like Rouch don’t know exactly what they are going to do, and search for it. The film is the search. They know they are going to arrive somewhere – and have the means to do it – but where exactly?”

Detta känns sant, även skrivandet av essän är ju rolig just för att man vet att det måste finnas en väg igenom materialet, och skrivaktiviteten är ett sätt att hitta fram. (Som sagt, i essäfilmen är ju ”materialet” av en särskild art, vilket gör det hela mer utmanande.) Sedan kan ju förnöjelsen i detta skrivande göra att man glömmer att en läsare/mottagare också skall tycka sökandet är spännande.

GENREÖVERSKRIDANDET

Edgar Morin talar om sin Chronicle of a Summer, som beskrivs som dokumentär,  som influerad av essän: Filmen är varken ”merely sociological or merely ethnographic or merely aesthetic, but really like a total and diffuse thing that is at the same time a document, and experience lived by each person, and a research of their contact”. (2003, 253) Mycket tilltalande och rimligt, givet mediets suggestiva natur – filmen arbetar ju på ett affektivt och delvis icke-kognitivt plan. Därmed blir gränsdragningar mellan olika intellektuella/akademiska discipliner mindre intressanta.

I boken finns det gott om referenser till Adornos beskrivning av essän som något som utmanar tankens ortodoxi, som är otidsenligt (i meningen går emot samtiden). Till detta kommer ett sentiment i vilket essäns mer intuitiva form kan särskiljas från den ”renare” filosofiska framställningen. Enligt Lukács: Essän använder det konkreta ämnet som utgångspunkt eller språngbräda, men når aldrig ”the icy, final perfection of philosophy”.

DESTABILISERANDET

Så – ruminerandet – vad är signifikant med det? Jag tänker att detta idisslande av ett ämne representerar en viss tankestil, där ämnen tuggas ned och omblandas – ibland till oigenkännlighet. Det är även en tankestil där tänkandet ibland vänds mot sig själv, exempelvis genom självironi och tvivel. Detta skapar en instabilitet. Inte minst märks den i avsaknadet av en myndig och trovärdig röst – den typen av berättare som förknippas med dokumentärformen.

I efterordet fortsätter Rascalori tänka med Adorno:

formally the essay film is deeply unstable; but what is most compelling in its intellectual instability as a form of thought that ’gravitates towards crisis’. […] The idea of a form that contains its own potential for undoing as a point of necessary crisis was already explicit in Adorno, who claimed the essay ’must be constructed in such a way that it could always, at any point, break off’. It also underlines his description of the essay as ’a compelling construction that does not want to copy the object, but to reconstruct it out of its conceptual membra disjecta [disjointed limbs]. (”The idea of essay film”, 2016, )

Hon lägger till att Noël Burch skriver om essäfilmen som en ny typ av dokumentär som ”set forth thesis and antithesis through the very texture of the film”. (Theory of Film Practice, 1969) Samtidigt, menar hon, är denna karaktär kanske inte helt definierande för all essäfilm – eller rättare sagt, denna inneboende tendens till instabilitet kan se olika ut i olika filmer. Inte minst utmärks den ofta av en självmedvetenhet – en skepsis som vänds mot det valda mediet, eller det tankestoff som presenteras.