När vi ändå är igång, apropå Arendts rymdtext, en ytterligare passage i samma resonemang.
The astronaut, shot into outer space and imprisoned in his instrument-ridden capsule where each actual physical encounter with his surroundings would spell immediate death, might well be taken as the symbolic incarnation of Heisenberg’s man—the man who will be the less likely ever to meet anything but himself the more ardently he wishes to eliminate all anthropocenic considerations from his encounter with the non-human world around him.
Nu har jag sett att det finns redan en diskussion om Arendt och antropocenen, är kanske sen på bollen, men ändå – detta är ju en stark bild. Precis som den förra passagen – den om hur vi börjar se på oss själva på avstånd och då blir blinda från mänsklig intentionalitet – hänvisas det till Heisenbergs visioner. (De är inte tänkta att vara skräckvisioner, men icke desto mindre skrämmer de Arendt.)
Vi kan notera att de hänger samman – det fjärmande som uppstår från rymdperspektivet gör oss mer benägna att fortsätta processen att omvandla hela vår omgivning till artefakter. Detta skall man nog se i kontexten av hennes oro för att action skall degraderas till work – det som enligt Runciman gör att hon ser Hobbes som den främsta boven i de politisk-teoretiska idéernas historia.
Pingback: ”Judgement”: Arendt och Camus | 99, our 68