Apropå det ingenjörsdrivna – mer om Marshall Berman och ingenjörskapet i anslutning till Crystal Palace.

I All That is Solid… kommer Berman in på ingenjörskapet i en slags ”afterthought” till Crystal Palace. Han börjar med att understryka att Dostejevskis underjordiska dagbok inte är skriven mot det faktiska Crystal Palace, det i London, utan om det mytologiserade palats som fångats upp i rysk litteratur av Tjernysjevskij. Den senare skrev fram en socialistisk utopi där kristallpalatset fungerade som modell för en exurban boendemiljö. I denna skulle palatset mångfaldigas på ett standardiserat vis – lite som Le Corbusiers Ville Radieuse. Det är denna vision som personen i underjorden hatar mot.

Detta hat riktas mot minst tre aspekter av denna vision. För det första beskrivs detta framtida tillstånd som en utopi där konsensus råder – kort sagt, ett Letzte Mensch-tillstånd. Detta kanske är det som Fjodor är mest rädd för, men det finns andra saker han är ogillar. Tjernysjevskij skriver även mot idén om staden: Detta var i sin tur ett uttryck för den tidiga ryska vänsterförhoppningen att man skulle kunna gå från feodalism direkt till ordnad socialism, utan att passera en oordnad urban kapitalism. Återigen, Dostejevski no like – han älskade ju sitt St Petersburg, och skrämdes av tanken på att den moderna stadens liv skulle förpassas till historiens skräphög.

Den tredje aspekten som Berman lyfter fram handlar just om ingenjörskapet. Mannen i underjorden skriver – och Berman citerar – att

man is preeminently a creative animal, predestined to strive consciously toward a goal, and to engage in engineering; that is, eternally and incessantly, to build new roads, wherever they may lead.

Fjodor kursiverar slutet – ”vart vägarna än må leda” – men Berman lyfter fram just ordet ”engineering”. Kom ihåg, skriver han, att Crystal Palace skapades helt av ingenjörer, inte arkitekter. Det var en one-off exercise, ett försök att se vad man kan alls kunde bygga. Kristallpalatset är en symbol för moderniteten som äventyr. Detta ställer Berman mot moderniteten som rutin – vilket var exakt det som Tjernysjevskij var ute efter. Standardiserade kristallpalats, i superblocks, så långt ögat kan se. (The horror!)

Berman fortsätter sin lilla exkurs med att peka på att Sovjetunionen i slutändan – trots att de saknade kapital och resurser – lyckades infria denna rutinmodernisering av levnadsmiljön. Samtidigt infriades samma ideal även i USA under mitten av 1900-talet: I likhet med Jameson – som ju pekar på framväxten av ”a whole overpopulation of the shoddiest glass boxes in all the major urban centers in the world” – lyfter han fram corporate-skyskrapan som uttryck för samma typ av modernisering.

Så – här har vi ytterligare ett utrryck för idén att teknologi kan vara såväl inventive som anti-inventive. Samtidigt spelar detta in i Bermans tes att 1900-talet kännetecknas av att ett radikalt avspjälkande av modernism från modernitet.