Funderar lite över visuell metod – har lite glömt att göra det på senare tid. (Påmindes, via en förfrågan, om tidigare tankar om detta.)

Arbetar med ny kortfilm, som på i formen kommer att likna Too Late for History to End, men i metoden kommer att bli till på ett annat vis. Too Late… kom till som en fortsättning på en tanke som jag stötte på hos en designer. Denne person kopplade viss arkitektonisk form (glashuset) till en idéhistoria – specifikt en europeisk sådan. Jag följde upp denna i min egen desk research (och fann mycket riktigt en hel del skrivet om denna koppling). Sedan följde fältstudien, i form av on-site-besök (på Tempelhof och Crystal Palace-parken) med kamera.

Fältstudien var öppen, i så motto att vi inte hade någon form av storyboard eller liknande. Vi hade alltså ingen förbestämd plan för vårt arbete, utan filmade det som vi tyckte var intressant – utifrån desk-forskning, men även utifrån mer estetiska bedömningsgrunder. Själva materialet blev väldigt beroende av tillfälligheter – exempelvis att en stor kulturtillställning råkade hållas på Tempelhof när vi var där.

Sedan tillbaka till skrivbordet, där vi började sortera bland materialet, göra lite grovklippning. Därefter skrev jag manus, rent konkret som en väldigt luftig essä. (Denna behövdes sedan göras ännu mer luftig för att inte bli för dominerande/uttröttande. Rent konkret ) Essän spelades in, och sattes samman med materialet under klippningen. Till sist lades musiken till. Kort sagt var vi noga med att lämna filmens öde till emperin – materialet. Något stod på spel när vi faktiskt var on-site och filmade.

I det nuvarande projektet – som handlar om Göteborg, och dess framväxande ”jubileumsarkitektur” – har allt gått annorlunda till. Idén kommer inte från en random encounter med en designer, utan har växt fram efter ett mer långtgående engagemang med de platser vi studerar. Har varit med och planerat (-ish) Södra Älvstranden, samt sedan skrivit om det hela. Har varit med på projekt och bok om Göteborgs bredare utveckling. Därefter nytt projekt om förändringarna på Masthuggskajen. Så, här är min position något annorlunda.

En annan skillnad är empirin – denna gång är jag mer intervju-baserad. Filmning sker parallellt med intervjuer med personer som är med och ger form till det framväxande Göteborg. Sannolikt kommer detta material inte presenteras i traditionell dokumentär form, utan mer som composite narratives – eller som nobelpristagar-talkörer.

Samtidigt verkar vi i detta nya projekt hamnat i en intressant situation där metoden flikas i den tematik som vi undersöker. Det är oundvikligen så att kameran spelar roll i relation till arkitekturen – det gjorde den redan i relation till Crystal Palace. Fenomenet kristallpalatset uppstår i mötet med kameran: Byggnaden stod värd till tidiga fotografiutställningar, och den var också det första objektet för arkitekturfotografi. Den hade inte blivit så känd om den inte spritts över världen i medierad form.

Dock: Det är inte bara kameran som drar in metoden i tematiken. I bilstaden Göteborg finns det en oemotståndlig drift mot att filma från bilen. Får se hur vi löser detta.