I Too Late-arbetet kom jag över en del berättelser om vad som gjorde Crystal Palace unikt. En av dessa handlar om hur Joseph Paxtons skapelse var drivet av ingenjörsvetenskap, inte arkitektur.

Crystal Palace var ett experiment i huruvida glas fungerar som byggmaterial, och dess konstruktion var ingenjörsmässig i så måtto att den byggde på mer eller mindre standardiserade glaspartier. Det fanns en rationalism över det hela, och denna överskuggade de estetiska avvägningarna. Detta gällde kanske framförallt den låda som först uppfördes i Hyde Park. Nere i södra London kom de mer distinkta viktorianska formerna fram – de som sedan kom att inspirera exempelvis Palmhuset.

Le Corbusier skulle sedan göra samma gest – lär av ingenjörer, för att komma bortom arkitektkårens inskränkta tänkande. Samma tanke går delvis igen hos SOM, som ju ritat Karlatornet. Kontoret verkar mån om att framstå som något annat än de kontor som framhäver den enskilda stjärnarkitetken, auteuren. Istället är teamet centralt, och det faktum att detta team är mångdisciplinärt. Dessutom är – givet SOMs arbete med tekniskt utmanande höghus – ingenjörskapet centralt.

Denna tanketradition är ju intressant – den kopplar såklart till ingenjörskapet som radikalt omstörtande, men även till frågan om det ekonomiska. Uppenbarligen finns det ett resonemang om Le Corbusiers kopplingar till industriella intressen – måhända är dessa enklare att få till via ett kompromisslöst ingenjörskaps-vurmande.