Apropå Ian McEwan – något om Solar/Hetta.

Halvvägs genom svensköversättningen Hetta slog det mig: Är det inte lite roligt att det finns inte bara en, utan två kända skönlitterära skildringar av vämjeliga män och världsförändrande nanoteknologi? Vad skall man göra av det faktum att man gärna vill jämföra Hetta med Houellebecq’s Elementärpartiklarna? McEwan är ju lite lika bitter som Michel H, men i just denna bok finns det nog mer satir än annars. Mycket har skrivits om hur endera författare skriver om männen ifråga, om deras personligheter, om deras syn på sig själva, om deras plats i samhället.

Nanogrejen, dock – mindre utforskat. McEwans slut är inte lika effektfullt som Elementärpartiklarnas, men ändå ganska lyckat med en verklighet som hinner ikapp en man som lyckats flyta omkring i världen och hålla vissa realiteter ifrån sig. Hos McEwan får man även fina interiörer av vad det är att arbeta med naturvetenskap och dess ”nyttiggörande”. Just nyttiggörandet var ju riktigt aptitretande framskrivet. I själva verket är det ju nästan bara detta man får följa – Michael Beard är ju en föredetting, rent forskningsmässigt. Är detta mönster vanligt – att forskaren halvvägs genom karriären är tankemässigt slut, och därmed blir en slags entreprenör? Är det mer vanligt bland de forskare som vi ser som framgångsrika stjärnprofessorer?

Interiörerna innefattar även välskrivna möten med konstnärer och en STSare. Jag läser i the Guardian om att just mötet med STSaren – eller rättare sagt dess efterspel – är utformat med Larry Summers på Harvard som mall. Varför är dessa välskrivna interiörer så viktiga i sammanhanget? Well, samma recension lyfter fram McEwans underliggande poäng:

Beard’s argument about the correct response to climate change, an argument that McEwan has also made, is that we have no choice but to hope that technological ingenuity, enlightened self-interest and the market’s allocation of resources can get us off the hook; personal virtue counts for little. For a while it seems as though the slobbish, self-centred Beard might actually bring about such an outcome, and the reader starts to hope he’ll manage it.

Well, om det nu är så att vårt hopp står till denna teknovetenskapliga kapitalism, så är det ju intressant att så se hur alldaglig den ser ut på insidan. Beard är, på många sätt en ”klimathjälte” – well, en klimatantihjälte. Precis som de andra tvivelaktiga aktörer som gör att han (nästan) kan visa på en väg där kollapsen undanvärjs. Är det denna tragiska insikt som gjorde att McEwan skrev fram klimatproblematiken som en satir? (Här finns paralleller med Kubricks Dr Strangelove, men det får bli en annan gång.)