I förra posten refererade jag till en New York Review of Books-recension av ”Ian McEwans senaste” – här något mer om den texten.

Nå, det är alltså Giles Harvey, som skriver om McEwans Lessons. Harvey placerar in denna bok i en litterär trend att skriva det samtida nyhetsflödet i skönlitteraturen; en tendens som anses skönjas från cirka 2016. Han pekar på en del författare som kan placeras i denna kategori, och han kallar dem ”rapid responders”. Återigen – jag kan helt relatera till denna nyhetsbesatthet, och jag kan förstå författaren som vill skriva in denna i skildringar av samtidsandan.

Samtidigt, Harvey menar att dessa författare verkar nöja sig med att blott rapportera denna intensitet.

They seem content merely to replicate the chaos and confusion, the interminable shapelessness, of our news-crazed lives – something readers might reasonable expect a novel to deliver them from. (16)

Detta räcker inte – konsten är att skapa någon sortering för att uppnå litterär effekt. Han citerar Henry James – ett fint citat, som också är intressant ur kvalmetodperspektiv:

Really, universally, relations stop nowhere, and the exquisite problem of the artist is eternally but to draw, by a geometry of his own, the circle within which they shall happily appear to do so.

Harvey fortsätter sedan med att förklara att IM delvis faller in i detta mönster, men samtidigt placerar sin berättelse under andra ögonblick, vilka av samtida upplevdes som unika. Alltså:

The everything-all-of-the-time quality of today’s online news coverage […] can lead us into thinking that we liven in unprecedentedly awful times. Without downplaying the nightmare that is our current political situation, McEwan exposes this attitude as a form of historical narcissism. Far from being exceptional, the sense of looming annihilation, of going about our daily business on the edge of an abyss, has been the norm for quite some time. (17)

Jag tänker att Runciman varit inne på samma idé i hans arbete om politiska kriser – framförallt boken The Confidence Trap. En viktig tes i den är att känslan av kris ständigt återkommer i demokratier – problemet är att vi är dåliga på att se vilken av alla kriser som verkligen kan få allvarliga konsekvenser.

Detta betyder att vi generellt tenderar till att övertolka kriser som mer signifikanta än de är. Runciman vill gärna lyfta fram Tocqueville och (den relativt okända) Bryce som de teoretiker som bäst förstått detta faktum. Samtidigt har dessa teoretiker – framförallt Bryce – samma following som författare som spelar upp krisens roll:

The political thinkers from this period who still get read are the world-historical Germans, Marx and Nietzsche, the apostles of democratic transformation and exposure, the sham smashers. These men are treated as the prophets of the coming century of revolution and war.

We still read Marx and Nietzsche because we want crises to be moments of truth. What Tocqueville reveals is that moments of truth for democracy are an illusion. Democracy muddles on through war and revolutionary change, its confusions ineradicable and its progress inexorable. It never fully wakes up and it never fully grows up. (33)

(Sedär, ytterligare en variant av resonemanget av det suspenderade tillståndet.)