Just tittat igenom Savransky och Lundys intro till en Sociological Review Monograph betitlad After Progress. Har glatt insett att detta tema knyter samman många intressen.

by the end of the nineteenth century progress had become not merely one idea among others but a settled and almost universal faith betraying the very trajectory of History (Bury, 1920; but see Slaboch, 2018); not a value among others but the very perspective of evaluation from which the values of economic growth, civilisation, human development, moral betterment, industrialisation, human rights and technological innovation were derived. (219)

”Experiments in the revaluation of values” – så lyder undertiteln till introt. Alltså har vi att göra med en Nietzscheansk tankefigur, lånad från Jenseits von Gut und Böse. Målet med hela numret är att låta ett gäng akademiker söka efter tecken på nya värden i en värld där framsteget fått ett frågetecken över sig. Författarna understryker att texterna är försök – essäer – och pekar på ambitionen genom att hänvisa till Nietzsche:

to live one’s way into other modes of thinking outside of the modern stories of progress is to confront the fact that, without such stories, the ‘ruin glares at us with the horror of its abandonment’, that it is ‘not easy to know how to make a life, much less avert planetary destruction’ (Tsing, 2015, p. 282). Which is why the revaluation of values involved in thinking and living ‘after progress’ requires not only the critical assessment of established values but also, and above all, a much riskier, uncertain and speculative art of creating and experimenting with other perspectives of evaluation and other modes of habitation, of affirming and nurturing forms of social life at odds with the progressive times. Such, indeed, is the art of those Nietzsche (1990, §211) called ‘the philosophical labourers’, who are not to be ‘confused with philosophers’ but are instead those on whose steps the philosopher follows… (223)

Därmed:

The task of those whom Nietzsche calls the philosophical and scientific labourers, rather, is to ‘create values’. They are the ones who ‘reach for the future with creative hand, and everything that is or has been becomes for them a means, an instrument, a hammer’. Their labour is the labour of those who refuse, in spite of all, to give to the stories of progress the power to inform even our own stories of ruination. (223)

I sista meningen antyds en tematik som avhandlas tidigt i introt – det faktum att mycket av kritisk teori (även den som kritiserar moderniteten och dess framstegsbegrepp) trots allt behåller tanken på framsteg som fast grund att stå på. (En av texterna avhandlar just detta tema, i relation till exempelvis Habermas.) Detta är utmaningen; ”to imagine an ‘after’ to that which was meant to have no afters”, ”stepping outside the imperative of progress and experimenting from its ruins rather than labouring reconstructively in its shadow”.

Ett par bidrag verkar särskilt intressanta. Dels essän skriven av Isaac Marrero-Guillamón, som utforskar samma domäner som jag försökte skriva fram i ”Det suspenderade tillståndet”. Essän ifråga är situerad i

the temporalities of ‘limbo’ that characterise a present truncated in the hold of a promise of progress that never arrives. Promised in the mid-1990s, the making of Monument for Tolerance remains ‘suspended, neither in construction nor abandoned’. (226)

Detta utforskas etnografiskt, i en fallstudie från Fuerteventura. Ett annat bidrag, från Henrietta Moore (som jag minns från LSE) och Juan Manuel Moreno, som skriver om jordbruk och ekologi. Precis som i mitt arbete på Sri Lanka finns hos författarna ett intresse för det plats-specifika i jordbruket. De kopplar detta faktum, i sin tur, till fråga om skalbarhet – en central aspekt av framstegstanken. Att skala upp ekologiskt jordbruk är såklart önskvärt, men samtidigt är en sådan skalning utan anpassning omöjlig. Här finns alltså en spricka i framsteget.

Genom bidrag som dessa öppnas alltså vissa fönster för att tänka efter framsteget. Återigen – författarna lyfter fram lite Nietzsche för att framhäva vilken form av tänkande som (kanske) krävs:

Perhaps! It is not to the great pronouncements of the coming about of a new epoch, not to the advent of a new global civilisation, that one is given over in the attempt to think and live after progress. It is to a precarious and interstitial perhaps, to the irreducible possibility of sensing and trusting the insistence of an indeterminate otherwise, the dim intensity of minor openings that might, just perhaps, inspire in us other sensibilities and other values. (227)

Vidare:

Thinking after progress is labouring in the hold of dangerous perhapses, without warrants or guarantees, risking a revaluation of values in a perilous and precarious present neither destined for a bright future nor certain to be damned, not knowing if such philosophers have, in fact, finally arrived, but labouring regardless to create openings through which one and many perhapses might pass. (227-228)

Här – återigen – finns en koppling till det suspenderade tillståndet: Den samtid i vilken vi å ena sidan laddas med diskurser om kriser och revolutioner, men samtidigt tvingas genomleda stasis och limbo. Allt vi får i termer av framtider är ett sketet litet ”kanske”.

Här ryms även en annan tematik. I en recension av Ian McEwans senaste (publicerad i New York Review of Books) ställs boken ifråga i relation till en litterär trend att skriva in nyhetsflödet i samtida politik i skönlitteraturen. Tendensen ifråga anses skönjas från cirka 2016 – det år då allting verkade go pearshaped. Jag kan verkligen relatera till detta, förstår varför detta sker. Har själv blivit än mer kedjad vid flödena sedan dess.

Jag gissar att det handlar om att man inte trodde att den liberal-demokratiska ordningen skulle kunna braka samman, åtminstone inte på detta vis. Det intressanta – det som får en att följa det så i detalj – är att man vill se exakt hur det går till när sammanbrakandet sker. Dock – som recensionen skriver – här finns en slags ”historisk narcissism”, eller kanske samtidschauvinism. Vi gillar tanken om att vi genomlever något unikt, och vi gillar kanske även att liksom på avstånd se oss själva som karaktärer i detta historiska drama.

En annan tolkning är dock att det handlar just om en yrvakenhet inför detta nya tillstånd, efter framsteget. Om vi nu har att göra med prekära framtider av kansken så är det måhända ganska förståeligt att vi söker efter information – ju mer desto bättre – för att återfinna vår bäring… eller kanske snarare försöka börja leva utan bäringar.

—

PS. En sidoreflektion: Jag slogs av en formulering om relationen mellan framsteg och eskatologi, som jag inte tänkte på när jag skrev fram texten om ”capitalist eschatology”:

in the eighteenth century, ‘progress’ became the guiding modern philosophy of history ever since, inaugurating a new experience of time that claimed to break with the eschatological temporality of previous absolutist forms of government in which predictions of the coming End of the World and the Final Judgement set limits to human ambition and hope. (218-219)

Det som gör Musk och andra så intressanta är att de ju inte längre upprätthåller en separation mellan framsteget och ”the end of the world”.