Som jag varit inne på tidigare – i vintras pratade jag om distribution inom ramen för Kritiklabbets projekt ”Nå ut, nå fram, nå in”. Mitt prat kommer publiceras som ”Den förskräckligt distribuerade hjärnan”.

Det förskräckliga är en referens till Geijer. Han skrev ju om upplysning (aka modernisering) i följande termer:

Stridsämnena öka sig således nödvändigt i samhället med upplysningens framsteg. Lägger man till, att med denna stigande upplysning, som överallt är intelligensens växande andel i arbetet, människorna i avseende på tillfredsställandet av sina behov bliva alltmer beroende av varandra, och att detta stigande ömsesidiga beroende är civilisationens oundvikligaste resultat; så har man en nödvändighet för ögonen av i sanning förskräckande karaktär. – Och likväl är denna nödvändighet ingen annan, än intelligensens egen inneburna lag! (Dessa sidor återpublicerades i en essä av Ola Larsmo, publicerad i Ord & Bild 1997)

Det är en del saker här som är intressanta: Upplysning kopplas till intelligensens växande andel i arbetet, och till ömsesidigt beroende, men samtidigt stigande stridsämnen. Allting är förskräckande. Det är lite Bermanskt – moderniteten som ett äventyr som hotar allt vi vet och allt vi har.

I min text försöker jag placera in vår tid i relation till andra tider, med fokus på distribution och offentligheter. Jag gör en jämförelse med Geijers etablerande av Litteratur-Bladet, och nollnolltalets bloggkultur: Självpublicering, skapandet av offentligheter som är både djupare och bredare.

I texten finns även en koppling till nittiotalet, och Slacker. På nittiotalet infann sig en cynism, alltefter reella politiska alternativ försvann. Samtidigt märks i Slacker en slags naiv tilltro till idéer – eller åtminstone en naiv kärlek till idéer. Idag misstror vi idéer; hela noosfären har förvrängts av sociala medier, som i sin tur vapeniserats.

Dessa båda återblickar gör jag för att påminna om något som vi mist.

• Nollnolltalets bloggscen (den vackra distribuerade hjärnan) blev plattformskapitalismus (den förskräckande distribuerade hjärnan).
• Nittiotalets eventuella cynism inför den politiska världen ter sig idag som ett mindre problem än dagens cynism inför tankevärlden.

Gårdagens lunch på Kometen ledde till ett par ytterligare poänger kom i dagen. Det finns mer att säga om den historiska båge som börjar med Geijer. Enligt ett perspektiv – det som rör estetik – händer något under nittiotalet. Den tilltagande medvinden för det institutionella konstbegreppet hade alltmer urholkat den bild av konsten som etablerades av de gamla tyska idealisterna. Kan det vara så att Slacker känns så romantiskt naiv just för att den bibehåller denna idealism; att det därefter blivit alltmer svårt att göra en så romantisk film?

I en svensk kontext spelar måhända Geijer en viss roll här – han var ju en av de som importerade den tyska idealismen till Sverige. Kan man se en koppling mellan denna Geijerska estetik och det svenska samhällsbygget – på samma sätt som det finns en koppling mellan Geijers personlighetsprincip och den svenska statsindividualismen? Hur som helst, något öppnas tidigt 1800-tal, något stängs sent 1900-tal.

(En annan poäng, apropå moderniteten-som-äventyr: I ”Det suspenderade tillståndet” arbetade jag med ordleken kring istid och kristid: Från murens fall fram till 2008 var det som att historien frusit till, från 2008 inföll sig ett krismedvetande baserad på ett förestående brott mot mer-av-samma. Samtidigt kanske denna tidsindelning bör revideras. Nittiotalet och tidiga nollnolltalet var – slutet-på-historien-känslan till trots – också präglat av tanken om en förestående kris. Äventyrskänslan levde nog kvar även då.)