Kan en god liberal ha röstat höger i detta val? Anna Dahlberg tyckte att det var sejf att så göra. Står dessa väljare i tur med att bli ”mugged by reality”?

Uttrycket kommer såklart från Irving Kristols beskrivning av en neocon och nyliberal:

A neoconservative is a liberal who’s been mugged by reality. A neoliberal is a liberal who’s been mugged by reality but has refused to press charges.

Det är ett användbart citat – det riffas på i nya boken om codesignens korrosion, och i en kommande essä om Geijer – eftersom det går att använda på alla tillfällen då naivitet möter en oväntad verklighet. Exempelvis: Geijer var en konservativ person som överfölls av verkligheten, och tvingades bli liberal – det var naivt att tro att den gamla skråordningen skulle kunna stå emot modernitetens och världhandelns verklighet; det var naivt att inte inse att allt fast skulle förflyktigas.

Idag är det liberalers naivitet som är värd att fundera på. Det talas om att vi, med den nya regeringen, skall bli Danmark, inte Ungern. Vi får se. Någonting står hur som helst på spel.

I sommar såg jag äntligen HBOs The Plot Against America – ganska roligt, inte minst eftersom detta är ett av de få fall då jag kan kokettera med att jag läste boken först. Japp, jag läste Philip Roths bok när den kom ut och nu var spänd på att se berättelsen visuellt berättad. Minns att jag tyckte att boken var bra – inte minst att den kontrafaktiska historieskrivningen som grepp var spännande. (Läste även Dicks The Man in the High Castle i samma veva – se där, en annan teveserie att kolla upp.)

Denna gång slogs jag bara över hur bra serien/Roth berättar om den gradvisa glidningen mot något illiberalt. Stegvis blir nya policies tänkbara, nya ageranden legitima. (Detta diskuterades igår på Aktuellt – PM Nilsson ser ingen anledning till oro.) Även vår vardag skulle kunna förändras. Yes, it really, really, really could happen.

Detta fick mig att tänka över en passage i en gammal text som jag skrev i Fronesis specialnummer om liberalism, back in 2006. Texten, samförfattad med Johan Lindgren, heter ”En pragmatistisk liberalism”, och introducerar en alternativ liberal tradition – lite modus vivendi-liberalism, lite Dewey, lite Rorty. Jag bidrog till redaktionsarbetet, och minns att jag förespråkade att vi borde göra ett riktigt ”postigt” nummer för att störa den bildade borgerlighet som hatade ”postmodernism”. Hur som helst, här är passagen:

Rorty tror inte, som upplysningsliberalerna, att samhället underordnas någon teleologisk lag om framsteg. I stället menar han (som historicist) att även de liberala dragen i dagens samhälle är kontingenta. Detta samhälles framväxt är beroende av historiska tillfälligheter och det finns ingenting som säger att liberala friheter kommer att finnas för alltid. Han menar till och med att det finns många skäl »att tro att varken demokratiska friheter eller filosofisk pluralism kommer att överleva nästa sekel«. (238-239)

Det kändes lite neggigt att skriva så, lite OTT att utropa det liberala statsskickets kommande död. (Citatet är för övrigt från Philosophy and Social Hope.) Visst, jag köpte såklart hela kritiken av whig history och upplysningsliberalismens självgodhet, men samtidigt hade jag ju vuxit upp efter historiens slut. Det kändes väldigt osannolikt att liberala demokratin inte skulle vara ”the only game in town” under min livstid.

Kanske var det detta som gjorde att arbetet med specialnumret – och även mitt övriga skrivande om liberalism kändes lite skevt. På den tiden kändes det inte riktigt som att liberalismen hade något riktigt ärende, något riktigt projekt, i den svenska kontexten. Socialisterna hade ju någon form av samhällsomdaning att veva på om. Liberalernas enda – eller åtminstone främsta – jobb är att säkerställa att den liberala demokratin bibehålls. Det kändes ganska mycket som en given – så varför välja liberalismen som sitt kall?

Hu, vilket grymt öde som väntade oss under tio- och tjugotalen! Vi – den generation som under nittiotalet vuxit in i en naivitet om det liberalas stabilitet – fick omvärdera. Ja, det kan verkligen hända. Inte bara i Kina (vars globala soft power alltjämt är på uppgång), utan även här. Så – nu har liberalerna fått ett projekt.

Det som gör mig lite brydd är just att många liberaler verkar vara lite naiva kring frågor om makt. Don’t get me started apropå skolmarknaden. (Här är även liberalt orienterade gröna skyldiga.) Kan det vara så att den organiserade liberalismen (partiet, samt de liberaler som Anna Dahlberg skriver om) kanske inte är realister nog att göra en nykter bedömning om maktförhållanden? Om worst case-scenarion? Har de läst tillräckligt med Machiavelli för att se att förändringar och innovationer faktiskt inte bara leder till förbättringar – de kan också orsaka republikens sammanstörtande? För övrigt spelar denna farhåga, denna misstanke mot naivitet, in i min egen glidning mot nyrepublikanism, och bort från (vänster)liberalism.

Är vi på väg mot Danmark eller Ungern? Vi får se. Förhoppningsvis slipper vi stå där, en bit ned på det sluttande planet, alltjämt i rörelse, och säga uppgivet till liberalerna: ”You had one job.”