Från pipelinen: Ett kapitel om David Starks dissonans, musik och innovation.

Alf Rehn och Anders Örtenblad har varit snälla och bjudit in mig och kollegan Stefan till att bidra till antologi som debatterar innovationsbegreppet. Inbjudan kom lämpligt nog i anslutning till att vi skrev på artikeln ”Dissonance and Diplomacy” till CoDesign – så kapitlet kan läsas som en fortsättning på artikeln. Även denna gång diskuterar vi fallstudien om utformningen av öppna gatuplan i det framväxande området Masthuggskajen.

Om någon kritiskt udd alls riktas, så är det mot föreställningen om innovation som en fråga om disruption. Med referens till Machiavelli framhäver vi att innovation också innebär stabilisering. Precis som i ”Det suspenderade tillståndet” pratas det också om dissonans som kulturellt tillstånd – såklart med referens till Daft Punk. Här är en beskrivning av texten, saxad från slutklämmen:

This chapter set off to explore David Stark’s account of innovation in the context of other accounts that highlight that the process of innovation involves stabilization—not only disruption. In exploring Stark’s (2009) idea of dissonance, it has touched upon the classic question that Daft (1978) once asked: Where does organizational innovation emanate from? However, this exploration has also suggested that it is more generative to interrogate the changing ways in which the tension between organizational innovation and organizational stability is negotiated. Heeding the call of Jacques Attali (1985), the chapter has suggested that the tension between innovation and stability may be reconceptualized by thinking with and through music.

Antologin kommer sannolikt publiceras i vinter.