Läser Kjell Häglund om 90-talet.

OK, så det har blivit en hel del skrivande om nittiotalet – om Saint Etiennes konceptalbum, om saknaden av slutet på historien, om Linklater och Lee… fler länkar i denna post. Det verkar som att jag endast återvänder till bloggen när jag vill skriva ned någonting om detta nittiotal, eller notera någon annans inlägg på samma tema.

Häglunds inlägg är produktivt, eftersom det är en välformulerad utgångspunkt. Hans framställning utgör grund att ta avstamp från. Berättelsen om nihilismen och lättviktigheten känns igen:

På en bild från Hultsfred syns jag i bakgrunden hålla låda för några andra nittiotalsnihilister. Undrar vad jag gaggade om? Pop Will Eat Itself? Twin Peaks? Att Ebbot bajsat på sig backstage?

Jodå, vi hade för jäkla kul under de där åren. Men det jag främst känner inför 1990-talet är att det rev upp ett stort hål i min själ. En oförsvarlig kunskapslucka, som jag nu försöker ta igen med böcker om krigshistoria, geopolitik, kolonialism, mänsklighetens alla arv och miljöer. Att inte hela Hultsfredsfestivalen pratade om inbördeskriget i Jugoslavien 1992 är vårt kors att bära.

Nostalgin är såklart förrädisk; rationellt bör man avsky denna ignoransens parentes. Utmaningen ligger i att skriva fram en nostalgi som går bortom det personliga, och säger någonting om den tidens offentligheter, och därmed något om samtidens offentligheter. Målet måste vara att förklara tjugotalet, inte att försvara nittiotalet.

En tanke som gör sig gällande i anslutning till Häglunds text, som i sin tur hänvisar till Schyfferts försvarstal: Varför avkräver vi nu att den tidens (svenska) popkultur borde vara mer tungsint och ansvarstagande? Eller rättare sagt – varför avkräver vi ett ansvar från just en relativt begränsad krets av svenska underhållare, som knappast hade någon mindshare utanför Sverige? Kritiken av nittiotalsnihilismen är inget svenskt fenomen, men samtidigt är den amerikanska slackerismen (som verkligen hade global mindshare) mer sammansatt och nyanserad.