Om intellektuella och offentligheten.

Det är konstigt – under min Rorty-period införskaffade jag Shklar’s Ordinary Vices. Rorty gillade ju tanken om liberalism som att sätta grymheten först. Har dock inte gått in på att läsa om de andra osedligheterna i boken – behöver dem nu när jag försöker färdigställa bok om realism inom design.

Hur som helst – lyssnade just på denna podcast om Shklar, och slogs av hur hennes läsare idag pekar på hur on inte var en ”public intellectual” i stil med Marcuse. Hon kan inte reduceras till enkla slogans – ”grymheten främst!” är inte representativt för hennes stil – och hon är därför inte så poppig.

Jag köper denna tanke, och noterar att den krockar lite med hur Ebba och Horace pratar om de intellektuella i Nordegren och Epsteins intervjuserie på P1. Båda framhåller hur den intellektuella nödvändigtvis är en person som talar till en bred allmänhet. Visst – men denna aspekt av det intellektuella värvet har blivit mer problematisk idag.

Den breda distributionen är förgiftad. Som jag var lite inne på i förra posten – jag känner en viss misstänksamhet mot alla tankar som rör sig snabbt i dagens offentlighet. Sådana tankar kan misstänkliggöras för att vara alltför anpassade till en viral verklighet, och för en tid då det förenklade och skeva framhävs. Vi lever i en offentlighet som engineerats för att verka polariserande. Så, att – som Horace är inne på – både verka brett och inte företräda ett intresse (att bara företräda ett öppet tänkande) blir allt svårare.