Innan jul pratade jag om ”distribution” på en tillställning som Kritiklabbet anordnade. Mitt föredrag/min text handlade delvis om hur det intellektuella klimatet kan öppna och stänga sig, och Axel från labbet tipsade mig om begreppsparet otium/negotium. Efter lite korrespondens har jag förstått att Stiegler är inne på detta – måste läsa in mig.

Denna dynamik kan säkerligen användas för flera olika faser – jag tänker kanske främst på det skifte som tecknades i Guggenheim-utställningen ”Chaos and Classicism” – exempelvis övergången från expressionism till nysaklighet. Den senare kanske inte nödvändigtvis var mindre intellektuellt intressant, men den växte fram i ett intellektuellt klimat där men inte längre tillät sig att spekulera och yra.

Nu får vi se vad läsning ger för handen, men det är lätt att tänka att den njutningsfulla otium-fasen infaller när väldigt lite står på spel. Negotium – otiums motsats – är det som uppstår då den politiska verkligheten kräver ett återhållet intellektuellt ”arbete”. Är det där vi befinner oss nu?

Är medveten om att jag måste situera mig själv i detta. Jag skriver nog, trots allt, som en relativt oreformerad deleuzian: Jag vantrivs nog i en tid då kreativ begreppsproduktion har blivit passé. Minns en kurs jag läste i sociologisk teori på LSE cirka 2002: Min lärare var en resignerad Habermasian, som inte trodde på projektet längre. Denna resignation är inte min – jag tror fortfarande, känner bara lite Unbehagen in der Kultur.