Skrev en liten kommentar i Expressen Kultur, apropå Göteborgshändelserna 2001.

Min intention är inte att polemisera alltför mycket. Jag var själv i allra högsta grad betagen av 2001-världsbilden. Minns att jag fick No Logo i födelsedagspresent, det måste varit under hösten 2001. Jag utbrast ”detta är så vi” (hänvisade till vår generation), varpå den som gav mig boken svarade ”nej, detta är så du”.

Jag vill alltså snarare ge uttryck för hur snabbt världen verkade förändras under de år som följde på 2001. Jag skriver ”verkade”, eftersom nollnoll-talet – sett från vår svenska/europeiska horisont – kändes som ett bryskt uppvaknade inför en process som ju pågått sedan avkolonialiseringsvågen som börjat femtio år tidigare. Denna var ju, i sin tur, en ny vändning i ”the great divergence”.

För mig var det Hambantota-studien som blev mitt wake-up-call. Jag (tillsammans med Jonas Lindberg) har tidigare skrivit om detta i Ord & Bild-texten ”De levande samhällenas röveri” (engelsk version på Eurozine), från 2012. Jag minns ännu mötena med restauranginnehavaren vi kallar ”Sajith”, som gav mig en känsla för hur snabbt väst både mjuka och hårda makt klingat av:

Bland annat diskuterar vi den nya supermakt som på senare år också etablerat sig på Sri Lanka. 2007, samma år som Kina intog toppositionen som biståndsgivare till Sri Lanka, slöt de båda länderna ett avtal kring konstruktionen av Sydasiens största djuphamn i byn. I Hambantota, som byn heter, uppförs nu även landets andra internationella flygplats och en cricketstadion. Samtliga projekt byggs och finansieras av kinesiska statliga bolag.

Sajith ser bara fördelar med denna utveckling. De båda länderna har, menar han, en gemensam historia som sträcker sig långt bakåt i tiden. Kina representerar en anrik kultur; någonting helt annat än den girighet och det hyckleri som han anser känneteckna den västerländska kulturen.

Noterar för övrigt att jag visst skrev här om 10-årsminnet av händelserna i fråga. Kort sagt – jag har nog tänkt ungefär likadant om frågan då som nu. En snabb sökning på bloggen antyder att även ett prat av Paul Kennedy på LSE gjorde ett avtryck, så även läsningen av Jacques och Arrighi.