Mer om Lyotards kosmiska politiska ekonomi.

OK – så jag försöker göra någonting med Lyotard’s ”Time today”, och inser att det finns åtminstone fyra poänger som är sammanflikade i denna analys av teknovetenskaplig kapitalism.

För det första har vi grundantagandet att gamla ”grand narratives” delvis ersatts av den postmoderna fabeln om en nödvändig exodus – människan är dömd att på sikt lämna jorden, och eventuellt leva vidare i en annan skepnad. Detta kan tänkas i relation till två former av eskatologi – en som rör slutet för livet på jorden, men även en slags ”teknologisk eskatologi” vis-a-vis slutet på det mänskliga så som vi känner det. (Singulariten etc. – teknikens inneboende tendens är att ersätta människan.)

För det andra har vi tanken om hur framtiden låses in av kontrakt. Det är denna mekanism som ersätter myten som det dominerande sättet att ge riktning åt framtiden. När man slutit ett kontrakt har man juridiskt slagit fast att någonting måste hända i framtiden. Investeringar beroende av diverse sätt att låsa framtida utvecklingar – att eliminera osäkerheter, det kontingenta.

För det tredje har vi tanken om det teknovetenskapliga systemet som en monad som närmar sig ett alltmer komplett tillstånd. Systemet ”minns” mer och mer av det förgångna, men – more importantly – absorberar även mer och mer av framtida eventuella tillstånd. Lyotard ser detta i relation till datoriseringen av samhället, som ju innebär bättre kapacitet att registrera och lagra information (cue panspektrocismen). Samtidigt är det kanske än mer produktivt att se det i relation till den föregående tendensen – imperativet att inteckna framtider, planera för kontingens etc.

För det fjärde: Skapandet av denna kompletta monad betyder att vi alla är en del av en komplexifiering av kosmos – ett skapande av neg-entropi på jordens yta, och i förlängningen kanske på andra ställen. (Jag antar att man kan tänka sig att den absorberade informationen blir kvar, även efter jordens död. Babelbiblioteket följer med ut i rymden, vart nu färden bär.)