För något år sedan, när pandemin hållit på ett kort tag (men alla redan var uttråkade; languishing), skrev jag om det suspenderade tillståndet. Känslan av att dingla, väntan på en upplösning som aldrig infinner sig.
Nittiotalets inbrott spelade en viktig roll i texten – tillsammans med suspensionens roll i populärmusik: Trafikmagasinets testvinjett som blir Daft Punks ”Digital love”. Slacker-generationen omnämndes, och såsom del av densamma har jag ännu svårt att släppa begreppet. Minns att första gången jag tänkte på det var under en kväll på Nef. En vän sade till mig att vi inte är Generation X – vi är inte disillusionerade för att vi mist något, vi är fullt medvetna om denna förlust, men bryr oss inte. Inget står på spel, vi vet att vi lever i slutet av historien, men vi finner oss i sökandet efter mening.
Det tog mig en stund att faktiskt se Linklaters Slacker från 1990, men insåg att den ju ligger ute på Youtube. Det som känns träffande med den är att den inte beskriver slackern som en person vars känsla av att inget står på spel leder till slapphet. Åtminstone inte mental slapphet. Filmen är en serie monologer eller dialoger på teman om metafysik, radikal politik, konspirationer, existensens vedermödor osv.
En favoritscen är den med den gamle anarkisten – dels för att den är rolig, men jag tänker att den även är representativ för filmen som helhet. Det talas om ”the propaganda of the deed”, men bland filmens karaktärer verkar det finnas en underliggande känsla av att inga faktiska deeds är förestående. Tankeslott finns till för att tänkas, för att förundras över, och för att skrattas åt. (Kommer att tänka på Tardes Underground Man av någon anledning.)
Som sagt – i ”Det suspenderade tillståndet” beskrivs kulturskiftet mellan åttio- och nittiotal via musik. Man märker det även i skejtvideons historia. 1988 släpptes H-Streets Shackle Me Not, och Matt Hensleys inledande del är nog den skejtsekvens som satte störst avtryck på mig och mina vänner – den definierade streetskejtandet i slutet av åttiotalet. 
Här har det hänt en del sedan Powell Peraltas tidigare filmer – det är ett mindre skejtkollektiv som ligger bakom, så det är mindre av en corporate-produktion riktade till äldre barn och tonåringar. Det är fisheye-lins. Det är lite råare street. Det är mer DIY. Och visst – det talas om att glida runt och äta McDonalds – men detta är inte en film som kan sammankopplas med slackergenerationen. Då måste vi vänta tre år, till 1991. Först när muren faller kan slackern stiga fram, i form av Jason Lee, filmad av Spike Jonze.
Det är inte så Lees åkning i Video Days från Blind Skateboards som är relevant i sammanhanget – även om Lee har en distinkt stil. Det är skitsen som utgör brottet mot det föregående. I skit nummer ett tramsar han om den där skejtindustrin som Blind-gänget drev gäck med. ”Aha”, tänker man, ”här märks en medvetenhet om företags makt och arbetarens roll”. Här har vi någon som vet vad som står på spel. En person som är medveten. Dock – skit nummer två, då slacker-Lee sjunger apropå Kuwaitkriget, och man inser att det är en nihilist (eller åtminstone skeptiker) vi har att göra med. 
Nu är det kanske inte själva kriget som Lees improviserade sång siktar in sig på – sannolikt är det en kommentar riktad mot den kakafoni av urvattnade uttalanden, mot alla de som skall utgjuta sig om samtiden på earnest möjliga vis. (Man hör ett eko av ”We are the world”.) Nu kan vi aldrig veta. Jag har aldrig sett Lee säga något om hans lilla sång. Gissningsvis är det bara trams, men trams uppstår ju inte ur ett vakuum.