Personligt om marginalitet, apropå Svallfors bok.

OK – på avdelningen läser vi Svallfors Kreativitetens människa: Om konsten att ställa sig i hörnet och vikten av att vårda sina fiender. Här är lite kommentarer, som är ganska personligt hållna. Det är ju en personligt skriven bok vi har att göra med. Svallfors reflektioner kring att agera i, och att skapa sig, marginalitet är säkerligen färgade av hans erfarenhet – exempelvis erfarenheten att vara baserad på samma universitet från tidigt åttiotal (ser att han tog sin första examen där 1984) fram till 2016, men även erfarenheten av att ha en relativt tydlig disciplinär hemvist i sociologin. Givet en sådan karriär blir frågan om marginalitet viktigare.

Jag håller med Svallfors om marginaliteten – de strategier som han skriver om har man sett hos andra, och delvis utövat själv. Dock har jag inte tidigare sett dem tydliggöras på detta sätt. På ett par punkter avviker jag från Svallfors, dock främst i termer av personlig disposition.

För det första är jag skeptisk mot resonemanget om forskning och paranoia. Jag är främmande inför tanken om att forskningen handlar om att finna det där mönstret som förklarar allt:

Den djupa vetenskapliga kreativiteten uppvisar ett besvärande släktskap med paranoian och psykosen. Du är den enda som ser de mönster som andra missar, som noterar vad som sker bakom skenet och maskerna, hur de till synes åtskilda har med varandra att göra. Den enda som förstår hur allt hänger ihop. (53)

Här finns såklart en koppling till begrepp som ideologi och falskt medvetande (som man såklart kan kritisera). Min invändning kopplar dock till något annat, om än relaterat: Jag tänker att forskningen endast kan mångfaldiga sätten att se mönster i det kaos som är verkligheten, och att samhället till stor del hänger samman utifrån vilka mönster som tillskrivs sanningsvärde. Vi bör därför vara kärleksfullt misstänksamma mot alla påståenden om det där slutgiltiga mönstret. Apofeni – att tolka världen uteslutande efter ett fixt mönster (och därmed riskera att misstolka världen) – är inte en dygd, utan något som skall motverkas av ett kreativt sökande av alternativa mönster. (Gillar alltjämt titeln ”capitalism and apophenia”, som finns i Hambantotaboken.)

Därför tror jag inte heller på tanken om det intellektuella livet där ”den allt avklarnande striden” (77) tillskrivs stort värde. Strider är överskattade, än mer tanken på att det intellektuella handlar om att utse någon slags entydig vinnare i tankekamper. (Detta kan dock vara en fultolkning av Svallfors, eller av hans respondenter i intervjuerna.)

Kanske är det så att jag – precis som Svallfors – egentligen inte går igång på att bråka. Samtidigt finns det något djupare som står på spel här. Jag är inte säker på att vårdandet av sina fiender alltid är så produktivt. Om vi nu skall prata med Nietzsche – att finna motivation genom ressentiment är slavmoral. Ett högre mål är att söka mening genom den egna passionen för något, och sedan vara mindre brydd över vad andra skriver och säger. För mig är detta en mer produktiv väg att motverka acedia (109-110). Jag menar inte att jag alltid lyckas med detta – ressentimentet är en allestädes närvarande demon – men jag ser att det är värt att försöka.

Som Svallfors också skriver – det är viktigt att finna sitt problem, och låta det leda framåt – men då, menar jag, helst utan att låta fiender påverka denna väg. Dessutom – om man fokuserar på ett problem utvecklar man förhoppningsvis en kärlek till alla möjliga olika perspektiv på detsamma. (Även eventuella ”fienders” perspektiv.) Mer så än när man skapar motivation genom att söka försvara viss politik (exempelvis välfärdsstatens vara, se sida 70). Men detta är såklart en fråga om personlig disposition (och en fråga om att vara realist när det gäller politisk teori).

På tal om disposition – jag ser att det finns en viss dissonans mellan den Svallfors som undrar varför folk i akademin tar allt på sådant ”gravallvar” (46), och den Svallfors som tycker det var värt att skrota en vänskap för att få stryka ett dåligt kapitel i en kommande antologi (67-68). Jag vet såklart ingenting om hur illa det där kapitlet var, men on the wider scheme of things… jag vet inte. För att parafrasera Franklin: Endast tre saker här i världen är oundvikliga – döden, beskattning, och det faktum att antologier är spretiga.

Slutligen – fin bok, är glad att den skrivits. Den behövs.