Inför Chals-pratet: Funderar lite mer på frågan om teknokrati.

Tänkte att Fredrik Lindströms/SVTs ”Världens modernaste land” kunde vara värt att kolla in. Hamnade i avsnitt tre, som delvis kommer in på expertstyret. Programmet tar såklart upp frågan om socialstyrelsens rekommendation om de dagliga brödskivorna.

Peter Englund menar att vår tilltro till stat och myndighet går tillbaka till odalbondenhistorien.  Kort sagt, vi har haft lång tid på att bygga upp ett förtroende gentemot staten – detta går tillbaka till historien om den självägande bondens allians med kungen/staten för att hålla aristokratin/privata intresset i schack. (Denna berättelse har dock kommit att modifieras av Erik Bengtssons nya bok.)

I samma avnitt diskuteras även hur den svenska myndighetsutövningen under det sena 1900-talet kom att bli trevligare – tilltalet blev mer vänskapligt och vardagligt. Högertrafikomläggningen sägs vara det stora genombrottet: Den kampanj som då bedrevs utgjorde början på detta nya tilltal. Englund poängterar dock att maktrelationen kvarstår – vi har trots allt att göra med en regerandeteknik.

Så – kanske är det rimligt att prata om en slags konvivial teknokrati? Vi lever trots allt inte i en hård och bestraffande teknokrati – under detta år har vi ju gång på gång sett hur regerandet måste ske på ett inbjudande vis. Ingen kommer att lyda (inte i längden), om FHM kör på övervakning-och-straff-modellen. FHM framhäver morot, inte piska, och moroten är att vara med på det gästabud som det innebär att följa de dagliga presskonferenserna, och att dela den nya vardagen med alla andra.

Jag gillar begreppet konvivialitet, eftersom det understryker just det gemytliga i teknokratin, men även det faktum att anspelar på den samtida upptagningen av begreppet ”Tools for Conviviality” – nämligen designorienterade konviviala verktygslådor. Vi talar om en ”neuroliberal” tendens (om än inte i strikt mening nudge-orienterad styrning).

Nåväl, vi får se om jag behåller detta begrepp.