Har just blivit tillfrågad att skriva något om surfing och Deleuze igen.

”Bodies without Bodhis” publicerades i Gläntas sportnummer 2009, och var såklart väldigt rolig att skriva. Det var många intressen – såväl som allmänna tendenser (affirmationen!) – som kom samman i en text. Jag minns att jag ganska snabbt kände att det sloganartade slutet gjorde för mycket av affirmations-imperativet, men samtidigt känns det som att frågan om ”bilden av tänkandet” är alltjämt viktig. Eller rättare sagt – den känns spännande. (För mig alltså.)

Därför känns det lämpligt att göra ett omtag på denna fråga – surfing, Deleuze, bilden av tänkandet – i en kommande antologi som jag blivit ombedd att bidra till. (Många roliga skribenter med – roligt att bli tillfrågad.) Så, jag antar att jag måste tillbaka till What is philosophy?, vilket känns mycket inspirerande. Visst, peak Deleuze hit och dit, absolut – Alexander Galloway har en poäng när han skriver:

In the future I predict intellectual historians will identify something like ”2000s Realist Theory,” just as one might identify late 1960s Poststructuralism or 1980s New Philosophy. And one key characteristic of this approach will be the way in which it excludes the negative in favor of affirmation and sublime positivity through expansion and intensification.

Vidare ligger det något i hans kategoriseringar av Deleuze-klichéer:

First, we must forget the Google Deleuzians, those who see the world as a vital assemblage, proffering untold bounties of knowledge […]
We must also forget the Carl Sagan Deleuzians […] who think that ontology is about producing a sense of sublime grandeur in the mind of the thinker. […] For the Carl Sagan Deleuzians ontology means awesome-ology. […]
we must forget the Wet Diaper Deleuzians, or those who, in an endless restaging of the 1960s, think that being political means liberating one’s desires.

Galloway tycker att Deleuze (eller åtminstone den samtida deleuzianismen) ligger i vägen för den politik som behövs idag. Visst, Anti-Oedipus-politiken  känns passé, men kontrollsamhälles-politiken är (som Galloway medger) mer relevant idag. Dessutom – det finns ändå något befriande i Deleuze syn på filosofi. Idag känns det mindre viktigt att använda den deleuzianska begreppsapparaten – det var kanske aldrig viktigt – men det är fortfarande så att Deleuze tankevärld känns värd att vara kvar i. Åtminstone ett tag till.