Om Attalis Noise: The Political Economy of Music.

OK – så den där texten om det svävande tillståndet håller på att sättas. Typiskt nog kommer man alltid över nya idéer som borde bakats in i texten ifråga. Exempelvis tankar från Attalis text. Denna borde jag kollat på för länge sedan – den har funnits i min bokhylla i nästan femton är (ett impulsköp på Konstig), och jag läste om den i Rasmus Fs avhandling Musikens politiska ekonomi.

Hur som helst – kommer nog att kunna använda följande som epigraf för annan text – till en av de som skall presenteras på 4S:

[It is] necessary to imagine radically new theoretical forms, in order to speak to new realities. Music, the organization of noise, is one such form. It reflects the manufacture of society; it constitutes the audible waveband of the vibrations and signs that make up society. An instrument of understanding, it prompts us to decipher a sound form of knowledge. (Attali, 1985: 4)

Detta känns rimligt, eftersom vi kommer att använda oss av David Starks begreppsapparat kring dissonans.

För övrigt: I första kapitlet märker man att texten är från 1985 – att det obligatoriska ”signs” finns med i citatet ovan är talande. Noterar dock att boken inte kan klassas som Classic Rock-teori – den missar med två år.

Oavsett vilket – gillar verkligen tanken som Attali lägger fram – att musik bör förstås som profetisk – som något som prefigurerar övriga tendenser i samhället.