Skall i dagarna sätta betyg i min kurs ”Teknik och samhälle”. Denna följer en ganska klassisk mall för introduktioner till samhällstänkande, och börjar således i Platons Staten.
Denna vedertagna startpunkt är särskilt lämplig för ingenjörsstudenter. Formläran kan fungera som avstamp för diskussioner om matematik som allmän tanketräning – vilket ju appellerar till just chalmerister. Sedan lyfter ju boken frågan om vem som skall bestämma: Experten eller folket. I kursen försöker jag vara neutral i beskrivningen av Platons farhågor kring demokratiska beslutsprocesser, och i diskussionen om olika former av expertstyren.
Begreppet ”teknokrati” är ett laddat ord. Själv är jag nog förstörd av diverse berättelser om att teknokrati är det som man skall vända sig mot – dessa cirkulerade kring 68 (se Roszaks ”ungdomliga opposition” mot teknokratin), och de cirkulerar ännu i kritiken av den där luddigt definierade nyliberalismen. I det senare fallet lyfts ju teknokratin fram som det som tagit över i det postpolitiska tillstånd som uppstått efter murens fall.
Idag är det omöjligt att säga något om hur Coronaviruset i slutändan kommer att påverka Sverige. Samtidigt: Om det i framtiden finns minsta tecken på att den svenska teknokratiska ansatsen faktiskt har levererat, så är det rimligt att tänka att den ensidiga kritiken mot teknokrati kommer att omvärderas, även inom den samhällskritiska vänstern. (Menar här ”samhällskritisk” i ordets mer ålderdomliga bemärkelse: Kritisk mot samhället, inte kritisk för samhällets funktion i kristider.)
Det är också rimligt att tänka att detta kommer att återuppväcka självbilden från fornstora dagar. Sverige som världens modernaste land, där förnuftet ständigt vinner nya triumfer. Sverige som det ideal som andra strävar att efterlikna. (”Getting to Sweden”.) Sverige som landet som, trots sitt sociala skyddsnät (eller tack vare detta skyddsnät), har en ekonomi som går som tåget. Sverige som undantaget, Sverige som humlan som flyger.
Låt oss hoppas på att så blir fallet.
Intressant om teknokratin gör en återkomst just när det skett en politisering av de professioner som utgjorde den. Från uppror mot nedskärningar bland läkare och annan vårdpersonal, till politiseringen av klimatvetare för att skydda sina sanningsanspråk och självreflektion hos programmerare kring de politiska verkningarna av deras gärning. Tror alltså att det är en teknokrati som gått hela varvet runt genom en politisering av tekniken och vetandet där det i sig blir en politisk handling att ta vetenskapen på allvar.
Annan aspekt är ju den nyvunna fascinationen för Kinesisk teknokrati iom deras snabba respons mot corona…
Det är sant – tänkte inte på den politiseringen – den borde ju motverka experttron. Hmm… Jag tänker bara att det kanske kommer att bli mer OK att faktiskt komma ut som teknokrati-kramare – att teknokrati inte längre ses som lika problematiskt. (Alternativt kommer andra ord att användas för samma fenomen. Filosofkung?)
Dessutom: Ja, Kina-aspekten är viktig här. Corona blev ju ett acid test på hur bra demokratier vs autokratier klarar krishanteringen. Det känns som att agerandet följer de mönster som de Tocqueville pekade på – autokratier stakar ut en väg som de exekverar och håller fast vid, demokratier korrigerar sin kurs, rättar till, kovänder, med förhoppningen att man hamnar rätt till slut (med hjälp av sin anpassningsbarhet).
I fallet Kina ser vi också hur frågan om politisering av expertis kan lösas. Enligt Daniel Bells ”The China Model” skulle man från kinesisk sida ställa ”vår” demokrati mot deras _meritokrati_, genom att understryka att höjdarna inom partiet har nått sin position genom att ständigt visa sig goda beslutsfattare. Där blir anklagelsen om politisering verkningslös, eftersom partiet i högsta grad är en politisk instans.
Fast Kina kovände väl? I början försökte myndigheterna lägga locket på och förneka. Utan den auktoritära reflexen hade viruset kanske inte lett till en pandemi.
Ja, de vände i så motto att myndigheterna först ignorerade, och sedan införde åtgärder. Förstår vad du menar – förnekandet som auktoritär reflex. Tocquevilles tes handlar kanske främst om att man inte ser att myndigheterna tvingas byta strategi så ofta som en demokrati driver fram. Demokratin är mer kortsiktig, men också mer anpassningsbar. ”Fler bränder sätts igång i demokratier, men fler släcks också.”
Samtidigt – vid närmare eftertanke – den samtida kinesiska autokratin kompenserar nog för detta, den implementerar en massa regeringstekniker som gör den mer anpassningsbar och inlyssnande, mer cybernetisk.
Politiseringen stärker nog förtroendet för deras expertkunskap i och med att de är de enda som lyckas skapa någon slags stabilitet i diskursen nu. Tänker på den nya våg av epidemologer som är det enda som talar ”rakt på sak” (gör inte Latour en grej av det? Alla omvägar och nätverk som måste skapas för att kunna tala rakt) I Sverige finns såklart Tegnell, USA har sin Fauci som är den enda som fått tyst på Trump och avbrutit honom live för att påtala fakta. Mexiko har också sin motsvarande figur som nästan tagit över presidentrollen i förhållande till allmänheten.
Spännande – vad heter den mexikanska motsvarigheten? Och vad heter ämbetet?
Vidare skall det bli intressant att se om denna situation kommer att driva fram ytterligare överstatlig samordning kring pandemier. I så fall kommer det bli en hård kamp om ämbetet ”world state epidemiologist”.