Apropå alla filmer av italiensk balkongsång som cirkulerar: Jag kom att tänka på något som Francis Fukuyama sade under en föreläsning.
I hans Political Order and Political Decay skriver Fukuyama om den process som han kallar ”getting to Denmark”. Saxat från recension i The Guardian:
Fukuyama has a gift for catchy, repeatable phrases, and he refers to democratic development as “Getting to Denmark” – a 17th-century pre-Borgen vision of property laws, parliaments governed by a live-and-let-live pluralistic ethos. In Fukuyama’s view “Denmark” is a metaphor of moderate tempers, a good legal system, credible parliamentary democracy, a dose of healthful end-of-history tedium. Denmark, defined both as a real place or a metaphor, is the closest we can get to collective perfection.
Så, mycket av samtalen kring boken handlar om vikten av att röra sig mot Danmark – eller, mer generellt, statsskick som associeras med Skandinavien, Sverige inkluderat. (Det verkar som att Fukuyama var gästprofessor i Aarhus någon gång, vilket förklarar att den catchiga frasen blev just ”getting to Denmark”.)
Hittar nu inte klippet, men minns att han – efter en lång föreläsning på temat om hur man tar sig till Danmark – fick frågan om var han själv ville bo. Han svarade då att han själv inte skulle vilja bo i Skandinavien, utan hellre skulle välja odanska Italien. Optimala statsskick, quality of government osv är inte allt här i världen.
Scenerna från balkongerna får mig för övrigt att tänka på slutet av Fabian Göranssons Drömmen om Europa. Filmerna visar en liknande vision av den européiska drömmen. Man kan inte låta bli att känna sig lite ömsint inför detta.
För övrigt finns det ju flera sätt att tolka ”getting to Denmark”-tematiken idag.
1. Det har ju rent geografiskt blivit svårare att ta sig till Danmark.
2. När denna viruskris utvärderas framgent kan det visa sig att man – rent statsskickmässigt – trots allt inte vill till Danmark. Eller till Sverige. Eller till Kina. Vi får se.
Läste just att (viss) danska politiker ville vänta med att öppna upp gränsen mot Sverige till allra sist. Så det är långt till Danmark även för den som är alldeles intill.
Hej Edvin – roligt att du hittat hit!
Ja – utomstående (som Francis F) ser nog inte riktigt klyftan mellan Danmark och Sverige. Det kan nog tyckas att vi är praktiskt taget ett land – har för mig att Fukuyama valde Danmark som en konkretisering av det allmänskandinaviska statsskicket – men idag spelar det roll på vilken sida av gränsen man befinner sig.