Hur leva i en tid som inte graviterar mot en grundton?
Dags att fundera över abstrakt till 4S-konferensen, som denna gång hålls i Prag. Knåpar lite på en text som skall koppla musikteori till organisationsteori, via David Starks begreppsliga arbete kring dissonans i relation till valuation studies. Såg just Farias text om dissonans inom ett arkitektkontors designarbete. Farias menar att Starks arbete visar hur
uncertainty and undecidability regarding what is good and valuable are not given by default, but an organizational achievement resulting from specific collaborative dynamics and sociomaterial configurations. Hereby Stark reverses the traditional understanding of dissonance as an unpleasant, negative emotional state, or even a dysfunction, that arises rather unexpectedly when people have cognitions that are mutually irreconcilable. His fundamental contribution demonstrates that highly innovative organizations do not try to avoid, but actually cultivate and foster a shared sense of dissonance and uncertainty regarding what is considered valuable among its members. […] Such evaluative dissonance, Stark (2009) argues, is however crucial for making the company more sensitive and open to new ideas and innovation. (Farias, 2015: 274)
Detta kopplar fint till den allmänna tendensen inom kulturen till att introducera och acceptera mer och mer dissonans i musiken. Denna frigörelse av dissonansen märks på flera sätt, men ett sätt att tänka kring det står att finna i resonemang om Miles Davis ambitioner kring modaljazz. På vilka sätt är det frigörande och produktivt att inte gravitera mot en grundton?
Återkommer.
– – –
Farias, I. (2015) ”Epistemic Dissonance: Reconfiguring Valuation in Architectural Practice”, i redigerade volymen Moments of Valuation.
Stark, D. (2009) The Sense of Dissonance.
Dissonans inom populärkulturen ligger på olika nivåer också. I den stora tråden om 10-talets musik som rsms drog igång på Facebook kommenterade jag att avantgarde-musiken gått från noise — dvs musikalisk dissonans — till ”weird”, alltså snarare symbolisk eller interprativ dissonans. Exempelvis wapourwave, gabber-revival och annan ”deconstructed club” som snarare leker med att introdcera dissonans i kulturella värderingar, subkulturella associationer osv. Den bryter gränser och tabun kring vilka stilar som kan kombineras (noise blev ju en helt egen stil), hur tvära kast mellan musikstilar som är tillåtna, vad som går eller inte går att dansa till osv.
Ah, intressant. (Såg inte – följer bara kommentarstrådar på s.k. blogar.)
När det gäller det musikaliska har vi ju konsonans-dissonans och tonalitet-modalitet att arbeta med. När det gäller det interpretiva/symboliska – vad innebär konsonans? Någon slags harmoni inom en genre; något som får flera komponenter att passa så väl med varandra att de tolkas som en komponent? Och när det gäller motsvarigheten till tonalitet – handlar det om att berättelser alltid kan resolva till en välkänd grundton/tonika i form av en grundberättelse?
Sedan funderar jag på om det är så att vi i själva verket inte mår bra av denna dissonans. ”Das Unbehagen in die Dissonanz”? Affirmationen av dissonansen är pådyvlad som en överbyggnad för den postfordistiska basen? (Eller känns det som en alltför igenkännbar refräng?)
Sorry, ”Das Unbehagen in _der_ Dissonanz” menar jag såklart.
För övrigt verkar din s.k. blog ”Blay” ligga nere.
Pingback: Svävande ackordföljder | 99, our 68