Apropå kopimistsamfundet.

Hörde just programledare Kontor ifrågasätta huruvida man skall ta kopimist-religionen på allvar. Well, borde man i alla fall inte kunna se en viss skönhet i hur kopierandet av information kommer till uttryck i diverse livs- och kulturformer?

I inledningen till Prometheus eller Narcissus? försöker jag motivera valet av omslagsfiguren – den stiliga Hillis-plotten (aka ”the tree of life”). Jag lutar mig då mot Richard Dawkins avslutande kapitel i The Greatest Show on Earth. Dawkins skriver om forskares sökande efter en fungerande definition av liv:

Fram till mitten av nittonhundratalet ansågs frågan om livet ligga bortom fysik och kemi. Så icke längre. Skillnaden mellan liv och icke-liv är inte en fråga om substans utan om information. Levande ting besitter enastående mängder information Merparten av denna information är digitalt kodad som DNA, och det finns även betydande mängder information som kodats på andra vis… (TGSE, 404-405)

Alltså:

Planetens samlade levande varelser är alltså en databas över sätt att hantera situationer och miljöer. DNA kan betraktas som en föränderlig manual för överlevnad, som existerar genom att göra oändliga kopior av sig själv. Vid en given tidpunkt kommer dessa data att vara lagrade i individuella kroppar (i vid bemärkelse), men över tid kommer dessa manualer för överlevnad att leva vidare precis som de genetiska replikatorer som representeras på Hillis-plotten. (PN, 10)

Dawkins söker alltså påvisa hur storartad världen är om man köper tanken om evolution – vem behöver Gud, när vi kan förundras över alla de former som uppstår ur kopierandet, muterandet, och sammanflikandet av information? Med andra ord, ”there is grandeur in this view of life”. (Dawkinskapitlets titel, lånad från passage i Om arternas uppkomst.*)

Utifrån denna definition av liv kan vi slå fast att även samhällen lever. Samhället bör ju, för att tala med Harold Garfinkel, förstås som en samling etnometoder för att hantera konkreta situationer, och även dessa manualer besitter en förmåga att kopiera sig själva. (PN, 11)

Även denna sinnebild av (mänskliga) samhällen är ganska vacker: Kopierandet och bifurkerandet av etnometoder, linjer som strålar utåt bortåt, men som samtidigt kan haka i varandra och skapa nya konstellationer.

Tidigare har jag skrivit om Piratbyråns kopimism i relation till Tarde. I hans Monadology and Sociology skriver han om vad man kan kalla en trosuppfattning som bygger tanken om att alla fenomen springer ur ”a multitude of agents who are so many invisible and innumerable little gods” (MS, 25). Tarde föreslår ”myriatheism”, vilket översättaren Theo Lorenc förstår som en ”polypantheism” (MS, 73).

Denna trosföreställning bygger dock inte, på samma sätt som hos Dawkins, på informationsöverföring – och framförallt inte på information kodad som DNA. Indeed, det finns en risk att man, via Dawkins resonemang, fastnar i en reducerande ”genfetischism”. Michael Halewood skriver, via Donna Haraway, om detta i sin nya bok om Whitehead. Genfetischismen kan, i sin tur, ses som ett fall av det som Whitehead kallar ”the fallacy of misplaced concreteness”. Så,

gene fetishism attempts to grant an unwarranted level of concrete, objective existence to genes. Gene fetishists fail to realize that their concept of the gene amounts to no more than an abstraction that posits genes as distinct and discrete objects when in fact they are always embroiled in a more complex set of interrelations. (Whitehead and Social Theory, 15)

Så, här har teologer en intressant diskussion framför sig: I vilken mån skall kopimistsällskapet hänfalla åt en slags dyrkan av ”information”, och i vilken mån kan detta ses som en idolatri?

– – –

*: Darwin-citatet i sin helhet lyder:

There is grandeur in this view of life, with its several powers, having been originally breathed into a few forms or into one; and that, whilst this planet has gone cycling on according to the fixed law of gravity, from so simple a beginning endless forms most beautiful and most wonderful have been, and are being, evolved.