Hur skulle Way Out West tolkas av en fiktiv samhällsvetare som blivit för gammal, för trött, och för besatt av k-ordet?
Jag tänker något enligt följande:
– – –
”Kom igår kväll tillbaka till stan efter kort bortavaro, och landar mitt i Way Out West-hysterin. Stan är full av ungdomar. Är det Gothia Cup? Partille Cup? Nej, just det, Way Out West. Puh.
Delar med mig av av denna känsla till mina bröder, varpå en av dem (som bor i ungdomliga kvarter) hånar min gubbiga out-of-touchness. Den andre (som bor i samma del av staden som jag) svarar däremot på ett föredömligt produktivt (och hövligt) vis;
dock föredrar jag nästan kylan och militariseringen i våra kvarter framför gentrifieringens ”gemytlighet”.
Denna kommentar leder oss till en intressant diskussion om de två former av Veranstaltungkapitalismus som samexisterar i Göteborg. Han särskiljer alltså den typ av ’militärisk’ Veranstaltungkapitalismus som märks vid det så kallade evenemangsstråket från den typ av ’gemytliga’ Veranstaltungkapitalismus som vi finner borta vid Linnestan.
Dessa två typer finns omskrivna av Nigel Thrift, i hans text ’the reinvention of invention’, publicerad i Economy & Society och senare i Non-representational Theory. Nya praktiker inom näringsliv och forskningsstyrning växer fram, och dessa är
forced by a certain kind of desperation, which is the result of a long-term profits squeeze, a squeeze that points capitalism in two entirely opposed and closely linked directions which combine something that is often very close to barbarism with an increasingly sophisticated corporate vanguard which seems to be attempting to invent a vitalist capitalism. The juxtaposition is increasingly bizarre. (280)
Å ena sidan ser vi ’primitiv ackumulation’, å den andra en mer vitalistisk kapitalism, i vilken passioner, preferenser och trender ’utvinns’ från folksamlingar. Den senare är ett försök att ”squeeze every last drop of value out of the system by increasing the rate of innovation and invention through the acceleration of connective mutation” (281). I Thrifts resonemang ser vi det förra i låginkomstländer (typ the scramble for resources i afrikanska länder), och det senare i inte minst urbana miljöer i den rika världen. Men, som sagt, låt oss leka med att vi kan se bägge logiker i Göteborg.
Alltså: Kring evenemangsstråket (till höger, österut på kartan ovan) ser vi det vi kan kalla ’Veranstaltungkapitalismus I’. Denna bygger på storskalighet och femårsplaner för att ta över, utveckla och skapa tillväxt (double-digit), en (relativt stor) del av stadsrummet. Området kan betraktas som ”virgin land”; Veranstaltungkapitalismus I jobbar liksom ute i randen av civilisationen, i periferin. Även om Thrift inte kopplar detta till statskapitalism, så tycker jag att det finns samband. Ett sådant statsskick bygger ju på en explicit sammanblandning av politik och business – i ’väst’ är denna koppling mer implicit; officiellt bygger ju den moderna västerländska marknadsekonomin på strikt separation mellan stat och privat näringsliv. Alla drar åt samma håll, and that’s a good thing. Samhället ’styrs som ett företag’; notera att Bert Karlsson är en stark förespråkare för denna modell. Kärt barn har många namn: Putin kallar det ’sovereign democracy’ eller ’managed democracy’. Ett annat viktigt begrepp är ’Asian values’, genom vilket Lee Kuan Yew vill peka på konfucianismens relevans för dagens statsbildningar;
society must take priority and if the individual has to lose, that cannot be helped. (citerad i Plates ’Conversations with Lee Kuan Yew: Citizen Singapore: How to Build a Nation’, 2010, sid 178)
Veranstaltungkapitalismus II finner vi i det amorfa ’molnet’ inne i centrum, inte i periferin bortom Heden. Sannerligen, detta är en mycket mjukare företeelse. Det är något vi finner i på förrädiskt oskyldiga platser som parker – närmare bestämt Slottsskogen. ’Ute i det fria’, så att säga. Detta förstås av följande: The reinvention of invention handlar om att finna en ny innovationsmodell, eftersom den gamla (företagsledd R&D) är död. Företagens egna labb skapar inte längre tillväxt; därför måste världen utanför företaget bli ett enda stort laboratorium. Way Out Westarna är en del av experiment ’i det fria’. Thrift pekar på olika metoder för att tappa idéer och infall från kreativa communities – exempelvis genom ’user innovation’. Det handlar alltså om att såväl förutspå beteenden (se här och här) som att skapa en kritisk massa av människor, i vilken nya kreativa idéer kan uppstå. Exakt hur går detta till? Well, appar och dylikt är utmärkt för insamlandet av sådana. Po Tidholm noterar:
Typsituation: En grupp vänner som sitter i gräset och kommunicerar med hjälp av festivalens smartphone-app snarare än att prata med varandra.
Avantgardet på grönbete, skrivs det om Way Out West. Avantgarde, indeed; här – på ’den i särklass mest initierade musikfestivalen i Sverige’ – handlar det om att rida på den allt snabbare mutationen av idéer, så länge dessa inte kan bli farliga. I Veranstaltungskapitalismus I är detta inget problem, sportevents och Springsteen-konserter är sällan subversiva. Man skulle, utifrån Tarde, kunna hävda att Veranstaltungskapitalismus I är en fråga om frövitekapital, och Veranstaltungskapitalismus II handlar om bacillkapital.
OK – så måste det vara. Endast på detta sätt kan man skilja på Gothia Cup och Partille Cup, å ena sidan, från Way Out West å den andra.”
– – –
Tur att jag själv inte blivit så gubbig, kritisk, cynisk och allmänt mörk i sinnet.
– – –
Uppdatering, lördag 18 augusti. Parsons/Habermas-inspirerad ny version av kartan:
Mycket intressant!
Jag läste precis idag Tarde’s ”Offentligheten och massan” (som snart finns på svenska!).
Man skulle kunna spinna vidare på denna intressanta text i relation till de två sorternas kapitalism som din fiktiva kritiker lägger fram.
Veranstaltungskapitalismus 1, det auktoritära och monstruösa eventstråket, kan man med Tarde tänka som att det har som syfte att samla ”massor”. Massor är inte homogena, men de är ibland på ett farligt sätt affektiva. Tänk fotbollsbråk, rytmisk och omoralisk dans, potential till destruktiva upplopp osv. Det är därför det jämnt och ständigt hovrar en helikopter i luften, polisen har sin bas på eventstråket och det planmässiga stadsrummet kan enkelt spärras av och massorna kan svepas undan (slätt rum).
Veranstaltungskapitalismus 2 samlar inte massor, utan enligt Tarde samlar den ”offentligheter”. Folk som lyssnar på en viss musik, som läser vissa typer av tidningar, som har ett visst mode eller politisk inriktning. Avant-garde och dess följare. Dessa är inte affektiva på samma brutala sätt som massorna på eventstråket, men de är mera långsiktiga. Därför behövs här en mjuk, trygg och kontinuerlig form av massbedrägeri, som får sitt optimala uttryck när människor känner att de är delaktiga som individer i en ”händelse”. Offentligheter är inte begränsade till samtidighet i Veranstaltungskapitalismus 2, utan tillhörigheten är mera abstrakt och delaktigheten sammanfaller på ett mycket lyckat sätt med ”appmoderniteten”, tanken om att demokrati och samtal kan byggas med smarta tekniska innovationer där varje individ är ett företag.
Mycket relevant poäng! Oväntat att det Tarde slår igenom i denna distinktion mellan I och II. Jag menar, i allmänhet är det ju Harvey et al som dominerar i dessa frågor.
Karl! Det var inte tänkt som en diss till dig! Way Out West (WOW)förkortas hela tiden som WoW trots att gemen bara bör användas vid t.ex. prepositioner som ”of” i World of Warcraft.
Fsnns ju en gammal tidskrift som hette socialism eller barbari. Nu är det istället Vitalism eller Barbari vi har att välja på?
Ser att Hisingen är frånvarande från din karta. Där skulle jag säga att en vitalism fårn innerstan tar sig över, samtidigt som MAN från ungefär mitten och utåt jobbar barbari och på så sätt skapar ett skarpt filter som enbart låter vitalismen sippra in i väl valda delar åt gången.
Haha, jag tramsar bara… och dessutom vill jag understryka att ovanstående – allt inom citattecknen – inte är min hållning, utan en potentiell hållning, som skulle kunna uttryckas av en trött person som inte gillar events. Jag, däremot, är ingen fest-dödare; jag är för allt!!
Ja precis! Diskussionen är ju endast in potentia (spekulation).
I själva verket har vi väl som alla andra ett ”glatt medvetande”. Låt mig citera Marcuse:
De två formerna av Veranstaltungskapitalismus fungerar således endast så länge vi tror att de två stråken är reala för att de är rationella (stor arena, nära till McDonalds) och att de levererar sina varor (upplevelser, känslor). Det är så systemet konformerar (dvs. det hålls samman i en kon-form, konmodell).
Fantastiskt. Förutom detta bör man roa sig med utveckla en schematisk förståelse av Göteborgs sociala terräng genom att överlägga ovanstående karta med ett AGIL-schema enligt Parsoniask modell.
A(daptation) = Hamnen (import/export)
G(oal Attainment) = G. A. Torg (Bert K’s starke man)
I(ntegration) = Evenemangstråket (Skådespel)
L(atency) = Vasaplatsen med dessa klassiska utbildningsinstitutioner
Ovan nämnda helikopter är här mer en stöttepelare för redan uppnått ekvilibrium.
Sant Johannes!
Har nu gjort en uppdaterad karta – se ovan.
Christopher: Notera att vi, utifrån Johannes modell, båda bor i I:et, och arbetar i L:et.
Vi lever våra liv helt i livsvärlden. Olyckligt att denna trängs ut av systemet. Detta är – tycks det mig – den Habermasianska läsningen av gentrifieringens essens.
Mycket uppfriskande med ett ordentligt AGIL-schema! Parsons kan man nog med fördel läsa som urbanist.
kallep: Så om dagarna sysslar vi med bevarandet av social ordning och skapar tröghet i systemet. Men om kvällarna sysslar vi med dekadent integrerande symbolproduktion. Kan det bli mera borgerligt!
Friggagatan kompletterar numera eventstråket till fulländning! Friggtown festival sammanfattar sin (I)ntegrationfunktion så här:
”Problematiskt” är bara förordet! Jag undrar om helikoptern är inbjuden, eller om denna bara plockas fram när det är fotboll ett par kvarter bort.
”We will start the party with Friggagatans signature melody, Primal Scream Together as one”
LOL!
Monki: Primal Scream funkar verkligen inte. Friggagatans signaturmelodi kan inte vara något annat än Wagner!
Från Wikopedia:
Frigga är i allra högsta grad levande på min gata. På den lokala puben har jag nämligen vid två av varandra oberoende tillfällen hört folk hänvisa till sig själva som ”the beloved one”.
Men hur länge till?
Intressant diskussion.
På affischen om spektaklet står det att en operasångare skall stå för avslutningen. Förmodligen bjuds då något pampigt ur der Ring des Nubelungen.
Återigen – vill poängtera att det är mitt alter ego som ritar dessa kartor.
Jag, däremot, är ingen fest-dödare; jag är för allt! Dessutom gillar jag Primal Scream! Kom igen nu, alla tillsammans!
En youtube-video, som ännu inte har blivit viralt, har dykt up angående FriggTown: http://youtu.be/ZEmOhbeOOLc
”Let’s show the Gods how to celebrate”. Det började med att pianot ersatte orgeln…
Problematiskt att vi nu bidrar till hypen av detta event genom att skriva om det här.
Notiser från Friggtown festival:
DJ var på 5e våningen och syntes inte = marknadens osynliga hand som DJade? Ingen på gatan. Friggtown är bokstavligen top-down.
Växer inte underifrån med hipsters som exempelvis kvillebäcken utan man levlar direkt till lyx-coop och dyra krogar från ingenstans.
DJ-sessionen avslutades med någon som sjöng opera ”live”. Så det är möjligt att de siktar ännu högre upp i medelklassen än vad ”hållbara” kvillebäcken gör.
Ojdå, verkar som att man kan rita ytterligare en karta över GBG.
Jag gjorde en liten videosnutt som visar festens final.
Som monki säger stärker detta tesen om den kinesiska modellen för Veranstaltungskapitalismus 1 i (I)ntegration-zonen. Eventet hade inte ens ambitionen att vara folkligt förankrad. Det var en uppvisning som inte behövde någon publik.
Hur tolka detta? Ofta tänker man ju att makten är som starkast när hundratusentals människor bekräftar den på gator och torg. Men en sådan analys missar de nya formerna av kontroll.
Istället visar videon det Foucault kallade ”the automatic functioning of power”. Ingen instämmer, ingen säger emot. Ingen säger något alls.
Jag säger som UKON och Njurmännen: ”Vad sade Fadern på julafton? Ingenting.”
Från femte våningen den nya falliska makten!
”Fadern”! En klassiker: http://www.youtube.com/watch?v=R2I_zVRrksg
Hmm, den där UKON-referensen fick mig att tänka i rikning psykoanalys, och därifrån mot ett av de skämt som Zizek drar om och om igen.
Snart till detta skämt, men först: Om det skulle startas en gentrifieringskartläggande blogg med titeln ”Look at this f*****g friggster”, vem sitter då bakom tangentbordet?
Kvillster, som jag förstått hen, är en person som besitter vissa hipsterattribut, vilka vederbörande är plågsamt medveten om – självreflexivitet är kvillsters paradgren. Detta gör att kvillster också – redan från första början – är plågsamt medveten om det problematiska i sin blotta närvaro i Kville, och sin medverkan i det som hen ser som en gentrifieringsprocess. Denna självreflexivitet leder till den oundvikliga flytten ifrån området – notera den senaste posten.
Det vi har att göra med är inte så mycket ”displacement” i den urbanteoretiska meningen, utan en form av självradering som jag tror att man måste förstå utifrån ett psykoanalytiskt ramverk. (Känner inte till den tekniska termen, men det borde finnas en sådan.)
Vem är då friggstern? Jo, en person som ännu inte uppnått kvillsterns självreflexivitet, eller – vilket skulle vara mer intressant – pressat sig bortom denna självreflexivitet, till någon slags nihilistisk gentrifieringsaffirmation. (Jämför med personen med brödrost-munkorg i nya Batman-filmen.) Friggsterns första bloggpost torde därmed lyda: ”Har flyttat in i Friggtown – let’s show the Gods how to gentrify!”
Så – till Zizek-skämtet: Friggstern ser ut som en gentrifierare, hen agerar som en gentrifierare, men låt inte detta lura er – han är en gentrifierare.
Kvillster och friggstern kan med fördel jämföras utifrån frågan om ingenting. Den förra vill skamset dra sig tillbaka mot en total bortavaro, den senare är skamlöst närvarande i all sin tomma, nakna nihilism.
Definitivt jobbar Friggstern på skatteverket i varje fall. Det gör alla som bor där.
Touché!!
TRor också att Friggsterns nihilism kommer från att det i Friggtown inte finns någon övergång på det vis som kvillstern har dokumenterat i kvillebäcken. Det är ingen idé att leta efter små tecken på gentrifiering och undra om hen ens ska ta upp dem eftersom det kan leda till symbolisk gentrifiering.
I Friggtown finns i det närmaste en binär uppdelning mellan gamla och nya Friggagatan. Därför går det att helt placera sin identitet inom det nya FRiggtown och bara vänta på att det gamla ska försvinna.
Friggstern behöver därför inte ens driva på gentrifieringen själv, bara placera sig inm den processen och låta den verka. Borta är därför alla självkritiska reflektioner kring ifall friggstern själv bidrar eller inte bidrar till gentirfieringen av friggtown. Den kommer ske oavsett och är redan bestämd på högre nivåer.
Kvillstern var ju ändå väldigt hoppfull. Trodde paradoxalt nog överdrivet mycket på sin egen makt att påverka complexa socioekonomiska processer. Om hen bara bloggade på rätt sätt, eller undvek att posta en bild, så skulle dessa processer skifta riktning.
Men som chrisk säger, i Friggtown kom ingen på gatufesten, ingen bekräftade, men det spelade ingen roll.
Jag tror att vi här har att göra med skilladen mellan det fascistiska och det auktoritära.
Kvillstern vill betrakta men inte förstöra. Det finns något ursprungligt och folkligt som hotas av den abstrakta kapitalismen. Husen, gatorna, människorna utgör en organisk helhet, en slags ekologi som riskerar att utplånas av gentrifieringen. Det lokala spelcafét var en syntes av proletariatets begärsstruktur. Det är därfor kvillstern lägger så pass stor vikt vid sig själv och sitt tänkande.
Friggstern är den auktoritära motsatsen. Hen tar inget personligt ansvar för vad som händer på gatan. ”Gentrifiering” är för Friggstern ett ”kulturellt” begrepp. Det är bättre att tala om ”var man är folkbokförd” och omständigheter kring boende är ”enkel bostadspolitik”. Friggstern tänker att stadsplanering är en toppstyrd fråga och att man inte behöver ”käbbla” så mycket om det. Det är bara att gå och lägga sin valsedel i urnan och låta ”demokratin” få verka.
Således, Kvillstern jobbar en form av romantisk eko-fascism medan Friggstern står för en auktoritär bostadspolitik.
Detta sammanfaller med yrkeslivet. Kvillstern jobbar med kultur, är en del av den ”kreativa klassen” och befinner sig i permanent F-skatteproletarisering. Friggstern jobbar statliga myndigheter (som jag) och kan med lite tur bli inLASad på väg mot en fastanställning.
På så sätt är vi tillbaka i AGIL-schemat: Friggstern som pendlar mellan I och L förblir alltså reaktionär. Friggsterns ”Nichtsein” (dvs. ”Ingenting) utkristalliserar sig i en avancerad form av auktoritär nihilism!
Spännande! Tack! Det vore intressant att få lite analys av ”mina” klassiker angående kritik av massan. De är för mycket del av min kanon för att jag ska kunna analysera dem:
Emma Goldmans kritik av massrörelser från 1911
http://ickevald.net/resistance/againstmassEmmaGoldman.htm
Och Anti-mass från 1970s anarkistiska och feministiska Kalifornien.
http://ickevald.net/resistance/anti-mass.htm