Vissa menar att företagsledaren måste lära sig av Konstnären. Men – givet allt vi vet om 1900-talets moderna katedraler, byggda på tron på den visionäre Ledaren eller den geniale Ingenjören – behöver vi verkligen en ny auktoritetsmyt?

På Handelshögskolan i Stockholm har det under de senaste åren funnits en forskargrupp som tittat på konst och företagsledning (”art and management”). Idag poppade Pierre Guillet de Monthoux förbi oss på Viktoriagatan 13 i Göteborg och berättade om gruppens studier av Estetiskt Ledarskap.

Guillet de Monthoux talade även om en ny bok, Aesthetic Leadership, som samlar gruppens gemensamma erfarenheter. Bokbeskrivningen lyder:

Leaders in business and art stand to gain a great deal by listening to each other. In this book thirteen research-based cases demonstrate how software programmers and art curators, financial analysts and orchestra conductors, construction engineers and chefs, share aesthetic leadership talents that hold the key to transforming the ordinary into the extraordinary. Each chapter explores aesthetic leadership in a different setting and profession illuminating its universal capacity to create an economy mindful of human needs and desires. By focusing passion, playfulness, improvisation, intuitive judgement, beauty, and sensuality beyond deadlocking dualisms, this new type of leadership opens up a third aesthetic way contributing quality, meaning and value to projects and enterprises.

Under seminariet förklarade Guillet de Montoux att en duktig programmerare som skapar något (utifrån improvisation och lekfullhet) kan liknas med Konstnären. På samma sätt kan en duktig investmentbankare, som gör goda finansiella bedömningar (utifrån en viss estetik), liknas med Konstnären. Konstnären är den hjälte som näringslivet bör lära sig av – endast så kan man skapa organisationer som är lekfulla, improviserande, intuitiva osv. Släpp in Konsten, öka Kreativiteten. (Uppenbarligen hade Boltanski och Chiapello rätt i sin analys om The New Spirit of Capitalism som kom ut redan 1999.)

Hur som helst, detta låter ju riktigt trevligt, eller? (Speciellt som Professor Guillet de Monthoux verkar vara en sympatisk person.) Det är absolut lovvärt att Stockholmarna vill släppa in lite mer soul i businessen. Samtidigt – jag vet inte om vi verkligen behöver ett nytt hjälteideal, om vi behöver stödja de hjältemyter som redan cirkulerar inom näringslivet.

De senaste århundradena har ekonomierna i väst präglats av en kontinuerlig stratifiering. Alltmer har basarer ersatts av katedraler. Under 1900-talet såg vi framväxten av organisationer som alltmer effektivt sög in energi och materia, attraherarade allt större resurser. (Braudel kallar dessa antimarknader, Galbraith kallar dem teknostrukturer, DeLanda kallar dem hierarkier, Deleuze beskriver dem som strata.)

Dessa storföretag – som utgjorde/utgör delsystem i större nationella (krigs-)ekonomier – kunde växa till sig med hjälp av framväxten av två hjältemyter. (Eller, på Deleuzianska, dessa assemblages/strata kunde territorialisera resurser genom framväxten av två expressiva komponenter.)

Den första hjältemyten handlar om den professionella Ledaren med det goda omdömet. Det moderna företaget bygger på separationen av ägande och företagsledning; först när företag inte behövde drivas av kapitalägaren kunde de bli större än familjeföretag, och attrahera riskkapital. För att detta skulle ske behövdes framväxten av den professionella Ledaren, som fattar välgrundade beslut, i företagets/kapitalägarens intresse. (Den som vill läsa mer bör kolla upp Chandlers The Visible Hand.)

I praktiken existerar inte dessa hjälte-Ledare. Vi vill gärna tro att det var visionäre Gyllenhammar som på egen hand skapade Kalmarfabriken; i själva verket var Kalmarfabriken ett resultat av komplexa – och högst politiska/subjektiva – faktorer som var större än individen Gyllenhammar. Icke desto mindre låtsas chefer och professionella agera såsom vore de rena och opolitiska, opåverkade av de subjektiva, godtyckliga uppfattningarna därute i det omgivande samhället. Endast med den gode Ledaren med Visionen vid rodret kan företaget sägas ”bara göra affärer”. (Detta är för övrigt min egen användning av Bruno Latours tes om att We have never been modern.)

Den andra hjältemyten handlar om den geniale Ingenjören i labbet (också tecknad av Latour och Michel Callon). Berättelsen om det moderna företaget handlar inte bara om Chandlers professionella mellanchefer, utan även om om framväxten av företagslabbet och civilingenjören i företagets tjänst. Det moderna företaget bygger alltså även på tanken att det finns unik kunskap inuti företaget. (Se Penroses Theory of the Growth of the Firm.)

The dirty little secret här är såklart att samhället hjälpt till att säkerställa att företag kan tillförskansa sig ägande över unik kunskap – exempelvis genom patentsystemet, som tidigt kom att skydda företagen (alltså inte uppfinnarna, och absolut inte konsumenterna). Över tid växte myten om att innovationer endast uppstår inuti företagslabb – att vanliga människor inte kan vara en del av kunskapsskapande – och att vi bör överlåta vår kontroll av teknologier till dessa experter. DIY och user innovation ignoreras, öppna standarder görs slutna osv. (Som tur är förs en kamp mot ytterligare förslutning av teknologier av hacker-communityt.)

Tillsammans är myterna om Ledaren och Ingenjören – myterna om deras exklusiva expertkompetenser – utomordentligt framgångsrika i att stabilisera hierarkier i den moderna ekonomin. Det är dessa myter (upprätthållna inte minst av Handelshögskolor respektive Tekniska Högskolor) som gör att dagens katedraler är svåra att lösa upp. Det är dessa myter som gör att folk tvivlar på att basarliknande, självorganiserade system kan fungera lika väl som dagens hierarkier.

Risken finns nu att företagsekonomer som talar sig varma om Konstnären upprätthåller dessa hjältemyter. Visst, vi har bytt ut ”rationell” mot ”kreativ, intuititiv, lekfull” – men kvar finns fortfarande tilltron till de experter/professioner som vanliga människor skall låta sig ledas av.

Kanske är det ett fall framåt att chefer och ingenjörer i storföretagshierarkierna nu förväntas vara Estetiska Ledare istället för Rationella Ledare? Kanske är det ett fall framåt att dagens auktoritära apparater styrs av aktörer som får sin makt genom att de har en överlägsen ”intuition” som vi andra inte besitter? 

MEN – problemet är såklart att detta inte förändrar det faktum att vi trots allt lever i en värld av planlagda hierarkier. Dessutom finns det en överhängande risk att tilltron till den nya hjälten – Konstnären – kommer att stärka tilltron till de gamla hjältarna. Att ge den moderna världens Ledare ett nytt epitet kan endast upprätthålla de dubbla myterna om det moderna företaget – det kan endast cementera våra strata ytterligare, det kan endast skapa mer av samma.

Framförallt – varför fortsätta söka nya auktoritetshjältar i en tid då vi alltmer ser exempel på hur självorganiserade strukturer faktiskt fungerar alldeles utmärkt dessa hjältar. Jag kan förstå den -68-vänster som ville ersätta femtiotalets One Dimensional Man mot någonting mjukare, någonting mer arty, någonting mer estetiskt. Men det var då. Let’s push things forward.