Något om allt det som inte omnämns i anslutning till filmen Prometheus.

Animism-utställningen i Berlin var som sagt det viktigaste som hände i våras. Nya numret av e-flux följer samma tema, med texter av exempelvis Isabelle Stengers och curatorn Anselm Franke. Tom Holert skriver i en rolig text:

And it is clearly technics””digital technology, electronic infrastructures, databases, computing, and so forth””that constitute contemporary capital and enable the all-embracing real subsumption of life under capital that we witness today. Increasingly, capitalism is pictured as ”an Alien monstrosity, an insatiable Thing that appropriates the energy of everything it touches and, in the process, propels the world toward the inorganic.”

OK – låt oss leka med denna tanke: Vi lever i/av/”under” ett levande monster, vars agens bland annat uppstår ur ”technics”. Vad har denna icke-organiska livsform att göra med oss? Vad har den och dess omänsklighet att göra med det vi kallar politik?

I veckan försökte jag övertala ett par kultursidor att jag borde få skriva något om Prometheus hos dem. Detta gick inte så bra, så jag återger mitt resonemang här istället: Jag skrev till kulturredaktörerna att mitt resonemang kring filmen inte kommer att gå i direkt polemik mot exempelvis Gezelius, Liljestrands, Määttäs eller Strages texter. (Liljestrands koppling till Prometheus-tematiken kring ”Skaparens makt över sin Skapelse” är relevant; så även Määttäs önskan om en bättre förankring i genrens samhällskritiska arv.) Nej, jag skulle vilja bygga vidare på diskussionen, och istället närma mig frågan om varför Prometheus-myten är så relevant för att tänka ”det politiska” idag.

Dessa är ju de domäner som undersöks i Prometheus eller Narcissus? Prometheus gjorde ju två saker samtidigt. Han förlöste en teknologi, och utmanade även gudarna/makten. Denna manöver är på många sätt emblematisk för samtida aktivism. Vi lever i en tid då vi alla skall agera kreativt och nyskapande, men samtidigt kan alltför mycket kreativitet/innovation/entreprenörskap bli ett hot mot diverse maktinstanser. Notera att Peter Sunde – som ju kan ses som vår tids Prometheus – sände in sin nådeansökan förra veckan.

Här kan man, som brukligt, koppla till Zizeks tes att vår tids radikal måste fråga sig hur man kan revolutionera ett system som bygger på ständig själv-revolution. I ett av Liam Gillicks verk finns en liknande frågeställning:  Vårt samhälle bygger på skapandet av möjligheterna för det experimentella, men omöjliggör samtidigt ett faktiskt experiment. (Alternativt, det motsatta scenariot – faktiska experiment tillåts aldrig bli riktigt experimentella.)

Jag hade tänkt avsluta min kultursidestext i en frågeställning om vem denna samtida radikal är – är det verkligen ”kulturradikalism” som utmanar auktoriteter idag? Nej, vår tids Prometheus rör sig i samma posthumanistiska domäner som den samtida sci-fi-film som Määttä nämner. I detta sken framstår vårens diskussion om kulturradikalism som en smula fåfäng och tillbakablickande – för oss som skriver är det en smickrande tanke om att ”makten” är rädd för oss. Men – som berättelsen om Sunde visar – de ”farligaste” radikalerna verkar inte inom den strikt kulturella sfären (befolkad av människor och mänskliga tankar). De farliga är de som skapar nya verkligheter, förlöser nya ”technics” och nya tillhörande vanor, och därmed gör ovan nämnda ”icke-organiska levande monster” till det som Franke kallar ontologiska slagfält. Det är därför personer som Sunde, inte poeter och pjäsförfattare, fängslas.

Hur som helst – jag förstår att ovanstående resonemang är opublicerbart. For one thing: Det handlar kanske alltför lite om filmen, och alltför mycket om Prometheus-myten som illustration av samtida politik. Samtidigt tycker jag att det förvånande att man inte läst mer om Sunde, just i relation till Prometheus-diskussionen. Detta hade ju varit ett högst lämpligt sätt att knyta någon av vårens ”kultursidesdebatter” till ett högst konkret politiskt skeende.

Förutom Sunde, vad är det då om inte pratas om i anslutning till Prometheus? Vilken är ”elefanten i rummet”? Well, kort sagt, allting – alla ting. Alla ting och assemblage som bär på mer eller mindre agens, men inte passar inom ramen för det som inom ”den moderna konstitutionen” kallas ”kultur”. Så, i en ideal värld borde vi alla läsa ”naturkultursidor” istället, men sådana existerar inte – en sådan skulle ju tillhöra den förmoderna animismen.