1997 publicerade tidskriften Ord & Bild ett specialnummer om Erik Gustaf Geijer. Varför läsa om honom idag?
Ola Larsmo skriver i introduktionen:
Geijer har länge varit ett stendött monument och frånvarande i kulturdiskussionen. När hundraårsminnet av hans död inföll [1947] utbröt en febril aktivitet: böcker skrevs, föredrag hölls, minneshögtider utlystes. Men det var femtio år sedan. Idag – ingenting.
Ytterligare femton år senare kan vi konstatera att man alltjämt hör väldigt lite om Geijer. Samtidigt verkade OoBs specialnummer bli ett startskott på ett nytt intresse för honom. Exempelvis publicerads Anders Ehnmarks Minnets Hemlighet kort därpå. Geijers avtryck i den svenska samtidshistorien har därefter även skrivits fram i Berggren och Trädgårdhs Är svensken människa? (Det finns även lite Geijer i Berggrens Palme-biografi Underbara dagar framför oss.)
Nå, låt oss se vad Larsmo skriver 1997. Redan i hans inledning märker vi varför Geijer är så central för Berggren/Trädgårdhs bok om den svenska statsindividualismen. Larsmo pekar på det sena nittiotalets farhågor inför en tilltagande individualisering, som väntas undanröja behovet av kollektiva lösningar, och skriver:
Ur Geijers perspektiv är detta en alltför simpel tanke. Redan artonhundratalets liberaler såg den tilltagande inidvidualismen, och skrämdes likväl som tjusades av den. Mer konservativa intellektuella förutspådde samhällets sammanbrott och en framtid bestående av narcissistiska individer. Geijers tanke är mer sammansatt: en tilltagande individualism är själva kännetecknet på en tilltagande frihet. Just denna individualism förutsätter starka kollektiva lösningar på samhällelig nivå.
Sammanbrottet för de gamla ”korporationerna” (stånden, skråna) beror på att de inte längre förmår rymma de nya klasserna, en medel- och arbetarklass av starka individer, med tilltagande krav på politisk frihet. Därför förutsätter han framväxten av nya kollektiv: han intresserar sig för den socialistiska falangstären, för det gryende partiväsendet, för de nya väckelserörelserna. Ett samhälle av fria individer fordrar helt enkelt starka kollektiva lösningar på frivillig basis, ett samhälle byggt på samförståndslösningar – så kan man sammanfatta Geijers tanke.
Geijer skrev mitt i sin samtid, och kan på sätt och vis förstås som vår Marx – bägge är ju hänförda av modernitetens inbrott. I sin OoB-text skriver Ehnmark att Geijer ser
modernitetens stora frågor då de börjar framträda, han har en klarsyn som ibland kan mäta sig med den hos två mera berömda filosofer i detta anläggningsögonblick, då industrialismen och kapitalismen får marken att skälva, nämligen Tocqueville och Marx. Alla tre använder jordbävningsliknelser. […]
Liksom de andra båda såg han själv den nya fabriken, nämligen i England, han gjorde en studieresa till framtidens försöksanläggning även han, fastän lite tidigare, och fylldes av hopp och fruktan. Han skulle sedan inte upphöra att penetrera frågan. Den får honom att sätta sig in i de samtida franska socialistiska idéerna och tänka sig folkrörelser som nya politiska subjekt och på allehanda sätt överväga vilken ”moralisk regulator” de nya ekonomiska krafterna kan behöva.
Just det; Geijer skriver innan Marx, och går bort precis innan Kommunistiska Manifestet kommer ut. (Marx, å sin sida, refererar dock till Geijer i Kapitalet.) I sitt bidrag till OoB, essän ”Erik Gustaf Geijers skrämmande lycka”, spekulerar Larsmo om huruvida Geijer, åren innan sin död, graviterade mot socialismen. Han hade ju redan lämnat konservatismen – han såg att dess tankegods (med referenser till skrån) hade blivit otidsenligt, och därför gjort sitt avfall till liberalismen. De sista åren gör han en snabb intellektuell resa. Att läsa den sene Geijer är alltså ”som att stoppa den berömda japanska pappersblomman i vatten och se den veckla ut sig.” Kunde han gått vidare från sin liberalism? Var han på väg att bli socialist, eller rentav marxist? Larsmo skriver att ur avfallet
kommer något som inte är liberalism, inte socialism, utan vad man i brist på bättre får kalla ”geijerism” – en okänd politisk skola som än idag har många anhängare.
”Idag har många anhängare” – jag formodar att vi här kan inräkna alla de som lever i, och uppskattar, statsindividualismen.
Så långt om Geijers avtryck i historien, såväl som vår samtid. Samtidigt funderar jag på om vad man kan göra med Geijer idag. Det är ju få som uttryckligen kallar sig själva tillhöra en geijerism, få som medvetet söker bända hans tankeverktyg för att ”få ett grepp om”, och kanske omstöpa, dagens ekonomi och samhälle. Exempelvis:
- Vad hade en Geijer skrivit om vår tids obsoleta ”korporationer”?
- Vad hade en Geijer skrivit om nödvändigheten att erkänna de nya individualitet-kollektiviteter som nu håller på att – eller ”måste” – växa fram?
Det som gör Geijer intressant är att han företräder en viss samhällsteleologi. Som Larsmo skriver:
Geijer känner av ”nödvändigheten”. Tingen och tiden har en riktning, en inneboende vilja. […] hans receptiva intelligens [uppehåller sig] vid två tidens tecken. Den uppenbara samhällsförändringen, moderniteten, som alltmer liknar en naturkraft. Liksom ett av dess resultat: framväxten av den moderna individen.
Självklart skall man vara försiktig när man handskas med sådana teleologier. De är, och måste erkännas som varande, spekulationer. De är fiktioner som kan verka mer eller mindre vackra, mer eller mindre troliga, mer eller mindre önskvärda. Klassisk politisk ekonomi, såväl The Wealth of Nations som Das Kapital, bör läsas som sådana fiktioner. De bör läsas på samma sätt som vi läser Cyclonopedia. (Noterar att David Harvey i sin andra föreläsning om Kapitalet I, 1.44.20, är inne på att Marx ibland slirar lite; ”is he talking about the real capitalist society, or this theoretical society which Adam Smith dreamed of?”)
Samtidigt är sådana spekulativa teleologier nödvändiga – för utstakandet av nya utvecklingsvägar, för formationen av nya politiska subjekt. Vilken samhällsteleologi kan en nyläsning av Geijer skapa? Som hintats ovan och elsewhere; det är frestande att ställa honom i relation till frågan om hur projektarbetar-/f-skattsedel-generationen skall samexistera med vår tids ”korporationer”.
”industrialismen och kapitalismen får marken att skälva” – I dagarna skriver George Monbiot dessutom om den engelske poeten John Clare, en samtida till Geijer, som såg industrialismens effekter på det samtida kulturlandskapet.
Intressant, dels då ”enclosure” verkar som en övergripande mekanism i världen än idag; de processer Clare poetiskt beskrev sker ideligen, främst kanske i den postkoloniala världen. Går det att koppla in Alf Hornborg här nånstans – en annan svensk tänkare som är stor i vissa akademiska kretsar utomlands, men inte fått något jätteerkännande här hemma.
Dels blir det förstås också intressant om man kopplar ihop de tendenser som finns i detta ”first enclosure movement” med det ”second enclosure movement” vi befinner oss mitt inne i idag!
Spännande! Jag blev mycket förtjust i både ÄSM och UDFO, och det slog mig att det är synd och skam att denne centrale svenske politiske filosof inte förekommer i den statsvetenskapliga undervisningskanon. Samtidigt kanske det är bra inför en återupplivning; vi tenderar ju annars att ge kanon-texterna lite väl mycket rigor mortis i tolkningen.
Och liksom gamle Rudolf tycks EGG helt okänd i den internationella politiska teorin/idéhistorien, i a f att döma av de ledande engelskspråkiga tidskrifterna (med undantag för ett kort omnämnande i den här artikeln av Trägårdh: http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/13569317.2010.513853)
Geijer hade f ö helt klart platsat i Barbrooks excerptsamling ’The class of the new’: http://www.theclassofthenew.net/the_class_of_the_new.pdf
Jonas och Johan: Roligt att ni hakar på! Jag tänker att det är intressant med vad som händer när vår generation börjar ”använda” Geijer – även om det naturligtvis är intressant att ”bara” konstatera hans avtryck i vår historia och vår samtid. (Har dock inte sett Ehnmarks bok, han kanske försöker sig på just en sådan nytolkning/ett sådant moddande av tankestoffet.) Som du är inne på, Johan, det vore roligt att korsa dessa tidigt-1800-tal-tankar med exempelvis Barbrookianska analyser av ”den nya ekonomin”, eller tankar om generationsspänningarna i EU nu, eller något annat samtida.
Jonas: Ja, G och C är definitivt samtida, födda 1783 resp 1793. Intressant att Monbiot väljer att lyfta fram honom just nu. Jag har inte hunnit sätta mig in i det hela så mycket, men man kan tänka sig att det borde finnas paralleller mellan ”enclosure”-grejen och det resonemang som Marx sedan skulle komma att föra om ”den så kallade primitiva ackumulationen”?
Johan: Ja, gamle Rudolf närmade jag mig via ditt prat om honom, och med Geijer är det lite samma sak – jag visste först inte att han figurerade så starkt i Är svensken människa? – även om jag hört mycket om boken ifråga.
Angående varför Geijer är så bortglömd idag: Det verkar som om det delvis handlar om en backlash – för tidigare generationer var han verkligen kanon. (Ehnmark skriver om detta i OoB.)
Sedan är det nog så att han förnippas med – som Larsmo skriver i sin essä – ”den anspända nationalism som följde på förlusten av Finland 1809, ’det götiska’: med stendöd litteratur”. I introt ger Larsmo även en annan syn på saken:
Man blir ju väldigt sugen på att försöka göra grejer med Geijer i dag. Kan du inte dra igång en studiecirkelverkstad?
Och apropå vår tids obsoleta korporationer: http://www.mothugg.se/2008/03/09/hantverkarna-maste-fa-betalt-for-sitt-arbete/
Ja, skall titta runt lite efter olika saker att läsa. Har just börjat med Om vår tids inre samhällsförhållanden, det kanske kan vara något.
Sedan är Ord & Bilds specialnummer riktigt fint. Kanske kan man be tidskriften frigöra lite pdf:er?
Dessutom vore något kapitel ur Är svensken människa? lämpligt. Har den inte framför mig nu, men finns det inte ett eller två kapitel som helt inriktar sig på E.G.G.?
Bloggbaserad läscirkel är en bra form, men någon gång borde vi ju ses i Värmland, för att verkligen få rätt feeling. Det är ju dessutom mycket nära Oslo.
Pingback: 99, our 68 » Om vÃ¥r tids inre samhällsförhÃ¥llanden: Lite citat och kommentarer
Hej Karl. Kul att du skrivit om Geijer.
Vem är vår samtids Geijer? tänker jag.
Jag hoppas du kan hjälpa mig med presentationen av denne mångsidige man på lördag. Jag har inte haft tid att förbereda något.
Det ska bli kul att ses.
Hej Lars!
Vår tids Geijer – hmm, det måste vara någon som är spänner över många ämnen, och någon som har ”fingret på pulsen” på vad som händer även utanför Sverige… Ingen aning faktiskt. Vi får prata mer om detta imorgon – ser fram emot att ses – allt gott!