I slutet av vårterminen skrev jag ihop ett kapitel betitlat ”Varför vi misslyckats: Tio års diskussion om socialt entreprenörskap”, som i höst kommer att publiceras i en forskarantologi.

Huvudpoängen är att vi akademiker misslyckats med att nå ut med våra idéer om relationen mellan civilsamhälle, företagsamhet och vård/skola/omsorg. Inte minst gäller detta misslyckande de forskare som byggt upp fältet ”socialt företagande”/”socialt entreprenörskap”: I Sverige har detta fält, i jämförelse med exempelvis Storbritannien, visat sig vara relativt ointresserat av att företräda tanken om icke-vinstutdelande företagsformer. Problemet är kanske framförallt att frågan om not-for-profit/not-for-dividend har fallit bort, allteftersom socialt entreprenörskap blivit alltmer trendigt, och därmed inte blivit något som endast forskare intresserar sig för.

Hur som helst – det hela blev en bitter liten text kring hur frimarknadsstalinismen under dessa tio år brett ut sig, trots att vi borde lärt oss från exempelvis britternas erfarenhet i frågan. Vi borde ju exempelvis känna till problematiken kring att låta staten upphandla tjänster från privata företag, i de fall då ”informationsassymmetrier” föreligger, och då det är svårt att upprätta ”kompletta kontrakt” mellan köpare och säljare.

En del kritik riktas även mot ledarskribenter och andra opinionsbildare:

Svenska opinionsbildare och politiska beslutsfattare har dock helt missat ovanstående resonemang om frimarknadsstalinism, och om poängen med icke-vinstutdelande verksamheter. Landets främsta ledarsidor har ännu inte visat sig kapabla att diskutera alternativa policyalternativ, utan håller sig ännu med närmast barnsligt förenklade dikotomier: Offentligt ställs mot privat, och ”vinstförbud” mot mångfald. På vår främsta debattsida kan man exempelvis läsa hur socialdemokratiska politiker slår fast att vinster är ”nödvändigt om vi vill se en mångfald av pedagogiska inriktningar”, och ledarsidan fyller i; ”möjligheterna att få bättre och billigare verksamhet, främst inom vård och omsorg, begränsas om företagen inte kan ta ut vinst”. Detta är, som vi sett, att göra det för lätt för sig: Utifrån det brittiska exemplet vet vi att experimenterandet med icke-vinstutdelande företagsformer tvärtom är ett sätt att långsiktigt säkra mångfalden; ett sätt att göra det möjligt för privata alternativ att existera inom ramen för offentligt finansierade system. Alternativet är, som vi också sett, frimarknadsstalinismen.

Intressant nog började det röra på sig i frågan under den sista veckan i maj, den vecka då jag redigerade texten: En samling miljöpartister gick ut och skrev att de varit naiva i frågan om friskolor, och LO började förespråka icke-vinstutdelande alternativ. Kommer min kritik visa sig obefogad när boken väl släpps i höst?

Igår kom så vänsterpartiets utspel, med tillhörande repliker. Utifrån dessa kan man sluta sig till att exemepelvis ledarsidan på Dagens Nyheter fortfarande håller sig med samma gamla barnsligt förenklande argument: Erik Helmersson förstår inte heller skillnaden på ett vårdföretag som bedriver skattefinansierad vård, och ett företag som säljer mat eller läkemedel till staten. (Jag utgår ifrån att han menar att ”maten” och ”läkemedlen” i hans exempel skall säljas till staten – alternativet skulle ju innebära att han dummar ned debatten ytterligare ett snäpp, jämfört med exempelvis Carl Rudbeck och Åsa Moberg.)

Så – vi får se, men sannolikt kommer bokkapitlet inte skjuta över målet när det väl publiceras. Ledarskribenterna på DN håller nog ställningarna.

– – –

PS. Om DN mot förmodan skulle byta hållning, så kan SvD komma att styrka min tes om mindre pålästa ledarskribenter. Tidningen skriver att ett förbud mot vinstutdelningen ”skulle också i praktiken innebära en massiv maktöverföring från den enskilda medborgaren till byråkrater och politiker.” Well, lärdomen från Storbritannien är ju det motsatta – att driftsformen driver fram ett behov av överreglering (alternativt ”planekonomi”). Därav Rudbecks bevingade ord, i anslutning till mantrat om kvalitetssäkring: ”Det handlar bara om att övervaka det bättre”.

Se även Expressen och Aftonbladet.

– – –

Uppdatering, söndag eftermiddag: Ändrade kategorin ”Stengers” till ”Sverige”. (Isabelle S har mycket lite med ovanstående att göra.)