Hur stora behöver klyftorna bli för att det inte skall räcka att ”bara” maximera minimum? När blir avståndet en inskränkning av livschanser, när blir koncentration av ägande ett hot mot pluralism? (Ursprungligen postad i Frihetligt Forum.)

För ett par veckor publicerade The Guardian-kolumnisten Jonathan Freedland en spännande text; en slags trendspaning över hur ”minding the gap” håller på att bli populärt (igen). Den vänsterliberale Freedland – som alltså inte kan beskyllas för att vara en klassbesatt marxist – menar att de ökande klyftorna mellan rika och fattiga håller på att segla upp på den politiska agendan. Det intressanta är att ”the c-word” (tihi) nu används även av högern, till och med i USA.

Detsamma märkte jag på ett seminarium på LSE, då företrädare för brittiska New Labour och ”tredje vägen” – Anthony Giddens, Ed Miliband mfl. – menade att de närmaste tio åren måste ägnas åt att rätta till det som New Labour misslyckats med: Att minska klyftan mellan rika och fattiga. Som Tony sade: ”In the future, leaving the rich alone won”™t do!”. Annat var det för tio år sedan, då Blair vann makten, och meritokrati och möjlighet var ledord.

Freedland skriver i kontexten av de lokala valen i UK (i vilka traditionella, socialistiska vänsterpartier gick framåt) och det franska valet (som trots allt vanns av en högerman som lovade att skydda frassarna från nyliberalismen). Mest intressant är hans tankar kring USA:

You can pick your stat, ranging from the claim that just two men – Bill Gates and Warren Buffett – have as much money between them as 30% of the entire American people, to the findings by a federal reserve study that the top 10% of Americans now own 70% of the country”™s wealth, while the top 5% own more than everyone else put together. […] Economists say the last time such a yawning chasm separated rich and poor was in the Great Gatsby years, on the eve of the crash of 1929.

Alltså, avståndet mellan rika och fattiga börjar nu få proportioner som liknar de klyftor som tidigare – historiskt sett – lett till omvälvningar. Detta faktum har även noterats av högern, exempelvis Kalla Kriget-höken Zbigniew Brzezinski, som i en ny bok talar om ett ”globalt politiskt uppvaknade”, vilket får Freedman att konstatera:

The hard-headed Brzezinski sniffs revolution in the air.

Jag är inget fan av revolution, och har inte några problem med att folk blir rika. Jag brukar inta den den traditionella (vänster-)liberala hållningen att det ekonomiska systemet bör utformas så att det maximerar utfallet för de som har det sämst; Rawls maximin-regel. Lika utfall är inget självändamål; däremot är lika livsmöjligheter ett sådant. Vad folk gör med sina möjligheter är upp till dem själva.

Men – för att lyfta en gammal debatt – man kommer till en punkt då klyftorna blir så stora att det inte går att tala om lika livsmöjligheter för alla medborgare. Man kommer även till en punkt då koncentrationen av ägande inskränker den pluralism som demokratin förutsätter.

Efter att ha läst Freedlands text känns det som att det nu endast är en tidsfråga innan mittfårans liberaler börjar hävda att vi nått dessa punkter. Att vi på global nivå har passerat dem för länge sedan är knappast något att diskutera. Frågan är när mittfåreliberalerna börjar bekymra sig för klyftorna inom de Europeiska välfärdsekonomierna?