Timothy Garton Ash är i Davos och levererar, i The Guardian, en intressant beskrivning av dagens världsordning.

TGS analys kan summeras upp som följer:

Power is no longer what it was, nor where it was. … It is more diffused both vertically and horizontally. Vertically, in the sense that relatively less power resides with the governments of states. Horizontally, in the sense that power is more widely distributed between a number of powerful states. Increasingly, the power map is both multilevel and multipolar.

Med avseende på den horisontella axeln så är trenden klar – länder som Kina och Indien har, inte minst genom sina ekonomiska framsteg, blivit nya maktfaktorer. Denna asiatiska frammarch har gjort att den av fransmännen fruktade ”unipolära” världsordningen, styrd av USA, inte längre existerar (om den någonsin gjort det). Makten förskjuts även horisontellt från exempelvis USA, till de enskilda stater som har kontroll över sinande naturresurser: TGA kallar dessa stater för ”exploitative powers”.

Med avseende på den vertikala axeln måste regeringar alltmer dela sin makt med företag, NGOer, överstatliga institutioner – och delvis även enskilda människor (bloggare osv.).

Intressant nog avslutar TGA med att göra en efterlysning – vilken mekanism skall användas för att styra detta virrvarr av maktcentra? Han avvisar nämligen att den reglerade marknadsmekanism som än så länge tjänat oss någorlunda väl inte riktigt funkar i för denna apparat. (Naturligtvis är även en traditionell hierarki/katedral, motsvarande en monolitisk och homogen världsregering, inte heller något alternativ.)

Med andra ord, vilken ”abstrakta maskin” kan användas för att (åter)skapa någon form av (själv)organisation i det ”assemblage” som vi kallar världsordning? Kanske dags att sätta ett gäng komplexitetsteoretiker på frågan?