Något om Kinas mjuka makt.
Har på senare tid läst en del om Lee Kuan Yew, för att förstå något av den mjuka makt som Kina utövar i världen. Såg först hans namn i The Economist-numret om ”state capitalism”, i vilket han omnämns som huvudideolog för denna -ism. Allt är tänkt att användas som kontext-material i en kommande monografi från Lanka-etnografin. (I kommande numret av Ord & Bild publiceras ett utsnitt från etnografin.)
Det är fascinerande att läsa om LKYs tankar, såväl som om hans inflytande. Inte minst för att den ”mindshare” som hans tankar har påminner om att historien inte på något sätt tagit slut. I Europa och nordamerika lever många fortfarande i föreställningen om att västerländsk nyliberalism alltjämt skördar segrar runt om i världen, men så är ju inte fallet. Världen är på väg någon annanstans.
Därför ser jag näringsminister Annie Lööfs uttalande igår – i hennes tycke är det vanskligt att avgöra om Kina är en diktatur eller demokrati – som ett tecken i tiden. Den kinesiska/statskapitalistiska modellen börjar oundvikligen te sig som alltmer attraktiv för flera låg- och medelinkomstländer, och uppenbarligen blir det allt svårare för ”liberaler” som Lööf att distansera sig från det kinesiska statsskicket. Dessutom finns det ju tankar om att ”demokratisera” inom ramen för enpartistaten; hur kommer vi se på enpartistatsrregimer om tio år?
Jag noterar att Bard och Söderquist bidrar till centerpartiets partiprogramsarbete; partiet skall vara ”en folkrörelse för frihetlig pragmatism”. Pragmatism är ett intressant ord i sammanhanget. Det kan ju dels användas i ordets vardagliga mening: ”Annie Lööf vill vara pragmatisk kring vilka regimer Sverige säljer vapen till. Man måste vara pragmatisk, alltså inte alltför idealistisk, när svenska vinster och jobb står på spel”.
Samtidigt kan ju p-ordet åsyfta de amerikanska pragmatister som jag och Johan Lindberg skrev om i Fronesis liberalismnummer 2006. Dessa framhäver ju det kontingenta i uppkomsten av tankar och värderingar; notera hur Richard Rorty hävdade att
det finns många skäl ”att tro att varken demokratiska friheter eller filosofisk pluralism kommer att överleva nästa sekel”. (238-239)
Detta är ju en intressant mottes till ”upplysningsliberalernas” bekväma tilltro till att världen graviterar mot gemensamma värden och Kantiansk evig fred. (Cue John Grays prat om modus vivendi-liberalism.)
Tanken om detta maktskifte har kanske blivit en hang-up; jag har intresserat mig för tematiken sedan 2008, kring diskussionen om sovereign wealth funds. Kanske är jag övernojig, kanske borde jag vara försiktig med att låta denna noja prägla Lanka-arbetet – men samtidigt har etnografier alltid varit reflektioner av den tid och plats de skrivs från.
Intressant. Kan statskapitalismen möjligen bli lösningen på det dilemma som som just nu ser olösligt ut: den ekonomiska tillväxtens samhälleliga nödvändighet och dess oundvikliga katastrofala miljökonsekvenser. Peter Barnes (http://thomas1epikure.wordpress.com/2008/12/06/egendomsratten-utvidgad/) beskriver problemet med två maktkonfigurationer, den moderna privata företagssamheten som har ett kvartal som tidsperpektiv och den politiska som har fyra år som tidsperspektiv. Han förespråkar etablerandet av stiftelser som kan ha sekel som tidsperspektiv. Men, faktiskt kan ju också en statskapitalism ha ett längre tidsperpektiv, frågan är om det går att ge den en demokratisk form såsom att göra dess ledare avsättbara och att odla öppenhet utan att man kommer tillbaka till vårt fyra-åriga politiska tidsperpektiv?
Det är ju detta vi står inför, inte minst i relation till hela anthropocene-diskussionen: Nu när ”vi” (alltså klimatforskarna) ”vet” vad som behöver göras för att rädda planeten (hur positivistiska skall forskarna våga vara?), hur skall dessa planer implementeras på effektivast möljiga vis? Måste traditionella demokratiska principer sättas ur spel? För att rädda oss alla i slutändan?
Jag har inget bra svar, men Lee Kuan Yew skulle nog peka på att västerländska liberaldemokratiska ideal inte är lämpliga för ändamålet. (För att inte tala om hur dessa ideal förvrängs i praktiken.) Mycket av hans tänk om ”asian values” kan tolkas som en kritik mot västerländsk kortsiktighet och oförmåga att genomdriva politik på ett effektivt vis. Som han säger i en intervju i Foreign Affairs:
En annan intressant grej: Den här sidan är blockad i Japan. Jag kan inte komma åt den om jag inte går genom VPN.
Olyckligt. Jag har alltid velat vara stor i Japan.