Har blivit inbjuden att bidra till en antologi om tredje sektorn, som skall ges ut av SNS Förlag.

Skall bli roligt att jobba med kapitlet; i sommar är det tio år sedan jag skrev Den Barmhärtiga Entreprenören, och det känns som att det är upplagt för en liten återblick på vad som hänt under denna tid.

I DBH var jag främst intresserad av vad britterna lärt sig om privatiseringens baksidor, och av deras experimenterande med icke-vinstutdelande företagsformer. Såhär ett årtionde senare kan man konstatera att få verkar dela detta intresse. Eller rättare sagt – de anglo-amerikanska länderna experimenterar med diverse nya icke-vinstutdelande strukturer (CICs, PICs, L3Cs osv), men den svenska policydiskussionen är fortfarande kvar i en världsbild där det traditionella vinstutdelande företaget ses som närmast gudagivet. Besynnerligt, givet att Carema-skandalen borde fått politiker att intressera sig för alternativa lösningar. (Konstigt att nya socialdemokratiske ledaren – trots öppet mål – håller kvar vid det frimarknadsstalinistiska mantrat att ”det är kvaliteten som räknas”.)

Här kan man ju bli lite mörk i sinnet, och fråga sig hur väl opinionsbildningen funkar: Hur kommer nya idéer in på ledarsidor och i politiska partier? Det intressanta är ju att begrepp som ”socialt entreprenörskap” och ”social innovation” diskuteras flitigt – men att denna diskussion pågår helt frikopplat från den ”institutionella innovation” som gjorde att jag ursprungligen kom att intressera mig för frågan. Måhända har de glada tillropen till ”driftiga-eldsjälar-som-gör-något-i-samhället-och-nu-kallas-entreprenörer” trängt ut diskussionen om alternativa driftsformer. Den senare är ju uppenbarligen alltför krånglig och teknisk för att föras av ledarskribenter och folkvalda.

Så, det finns nog en hel del att skriva om här – det finns definitivt en ”story”. Det svåra blir nog snarare att spara något på den bittra tonen.