Desperately seeking Joliot: Mer om hela ontologi-och-metod-grejen.
Såhär efter workshopen kring objektorienterad metod har jag börjat återbekanta mig med min avhandling. Kollar främst upp hur jag använde Joliot* som exempel på hur Latour tänker ontologi. (Joliot har sedan återkommit i olika texter, senast i en journalartikel.) Att använda sig av Joliot-exemplet är jag knappast ensam om – det finns ju många ANT-inspirerade skrifter som gör detsamma. Dessutom väljer ju Graham Harman, i The Prince of Networks, att göra detsamma:
In fact, for Latour every actor is a Joliot, a medium of translation able to link the most far-flung objects and equally capable of failing in this effort. (102)
I have used ”˜Joliot”™ as a nickname for actors in general, since all actors must do what Joliot did. (116)
I avhandlingen finns namnet ”Joliot” omnämnt fem gånger, vilket ju inte är så mycket. Dessutom finns namnet bara nämnt i teorikapitlet. Icke desto mindre finns Joliot överallt i texten. Indeed, ANT är en ontologi, och därtill en ontologi som styr fältarbetet. Tanken att ”follow the actors” förutsätter en viss förförståelse av vad aktören gör. I avhandlingen rabblas ett antal namn upp – en PG Gyllenhammar, en Dr Lindgren mfl – men alla beskrivs utifrån en mall lånad från Latours Joliot.**
Sitter så och kollar i texten: Finns det material för en alternativ, mer objektorienteradbeskrivning? Om inte, måste man tillbaka till fältanteckningarna, och i vilken utsträckning är även dessa präglade av sökandet efter Joliot? Nåväl, får återkomma om saken.
– – –
*: I den där artikeln om hur både Axess och Arena missuppfattar Latours och Haraways ”posthumanistiska” poänger bekriver jag Joliot enligt följande:
[I Pandora’s Hope kan man] läsa om fysikern Frédéric Joliot-Curie, och hans arbete med att klyva atomer. Här finns en enkel genomgång hur man kan förstå denna process av de målöversättningar och alliansskapanden som måste till för att vetenskaplig praktik skall kunnas utföras. Joliot-Curie vill klyva atomer, franska militärmakten vill dominera världen. Deras gemensamma mål blir att skapa en laboratorium för atomforskning (goal translation). Alliansbyggandet slutar inte där: Även atomerna själva – och deras agerande – är centrala för att detta nätverk av allianser skall hållas samman.
**: Detta påpekades tidigt i ANTs karriär – är det en ontologi som ger ett ”managerialist perspective” på världen? Av detta skäl ville Susan Leigh Star ersätta aktörsnätverket med tanken om kunskapsekologier.
Joliot, Pasteur, Diesel, Watson & Crick är ju Latours typiska antropomorfa (manliga) aktörer. Men utöver dessa finns ju flera ”större” aktörer, exempelvis trafiksystemet Aramis, Salk-labbet, Royal society etc. Och sist men inte minst, objekt-aktörer (objekt i den konventionella betydelsen) ex. musslor, hotellnycklar, säkerhetsbälten etc.
Problemet med ekologier, strukturer, logiker, sfärer, klasser, värde etc. är ju att de antingen virtualiserar eller föreskriver ett på förhand givet mönster som aktörerna följer eller gör motstånd mot. Då frångår man aktualismen, vilket blir metodologiskt problematiskt (du är detta, därför tänker, agerar, värderar du på det här sättet).
Den metodologiska utmaningen ligger i att tänka Joliot och Gyllenhammar på samma nivå som och med samma analytiska förutsättningslöshet som väteatomen och det löpande bandet på Hisingen. Lat som man är det ju ofta lättare att citera en människa ”Joliot övertalade franska armén”, ”Gyllenhammar genomdrev en ny arbetsrutin” än att beskriva hur atomen klövs eller det löpande bandet ökade sin produktivitet.
Jag håller med – hos Latour finns en massa andra aktörer, men det är inte ovanligt att det är just en Joliot eller Pasteur som plockas upp av hans läsare. Detta är förståeligt om man tänker att jag oftast ser Latour-läsare bland organisationsforskare, men det är intressant att även Harman gör detta antropocentriska urval av Latours entiteter.
Hur som helst – ja, tricket är att gå från ”Joliot övertalade franska armén” till ”hur klövs atomen?”. Men jag tänker att även bortom detta – och bortom förutsättningslöshet – finns det en implicit ontologi i bakgrunden. När vi är ute i fält tänker vi trots allt att vi måste finna den/det där som agerar som ”a medium of translation able to link the most far-flung objects”. Vad händer om vi skippar även denna grundläggande föresats?
Pingback: 99, our 68 » STS med fältfokus