Förra posten – skriven torsdag kväll, efter Södertörn-workshopen ”Co-producing the Anthropocene” – blev en kortis. Hade suttit alltför länge på X2000, är sällan särskilt pratig då. (Vill bara av.)

Nyktrade till under fredagen. Noterade att GP Kultur körde lång artikel (tog upp ett uppslag) som pekade på hur olyckligt det är att psykoterapin är så marginaliserad i dagens samhälle. Var sedan, på kvällen, på vernissage hos konstinstitutionen; ett par nya, snygga utställningar har just öppnat. Som en del av vernissagen visades välgjord och gripande film – mer specifikt en 30-minutersupptagning av något som liknar ett terapisamtal.

Fredagens intryck var inte på något sätt otypiska. Det kulturella/politiska/intellektuella samtalet domineras trots allt av den syn på människan som vi ärvt från en lång tradition av humanistiska tänkare. Denna tradition är både äro- och trösterik; man kan förstå varför den dominerar på våra kultursidor och kulturinstitutioner. Det är utmärkt att denna tradition förs vidare i välskrivna kulturartiklar och välproducerade videoverk; denna bild av människan bör rätteligen ha en plats i vår offentlighet.

Samtidigt känns det som att frågan om att bryta mot samma tradition blir alltmer akut. Som jag har pekat på tidigare har Jonathan Metzger föreslagit en annan modell av människan. Arena gjorde ju dessutom – tack vare en framåtblickande Per Wirtén – en posthumanism-special för ett par år sedan. (Apropå min artikel i det numret: Nu har ”försvarsministern” ifråga avgått, om än inte för FRA.)

I introt till Södertörn-workshopen förespråkade Metzger och Jonas Bylund att ”post” bör bytas mot ett ”more-than”: I en ”mer-än-humanism” (begreppet är lånat från Sarah Whatmore) intresserar vi oss för alla de entititer som lever i och igenom oss för att vi skall kunna vara människor. En ”more-than-humanism” kan leda till en ny sensibilitet inför allt det andra – alla de andra – som också är vi.

Här går det såklart att nämna hur Donna Haraway roas av att endast 10% av all DNA i våra kroppar är ”våra” – resten tillhör mikroorganismer, svampar etc som är nödvändiga för vår existens. I mitt prat pekade jag på hur hälften av kvävet i våra kroppar har uppstått genom antropogenisk fixering av dikväve, påeldad av förbränning av fossila bränslen. (Just ökningen av flödet av reaktivt kväve är den ”hockeyklubba” som främst lyfts fram som tecken på att vi gått in i the anthropocene.) Människan är på detta sätt distribuerad, på ett högst materiellt sett inflikad i biologiska, kemiska och energetiska flöden. (Här är det frestande att skriva ”inflikade i sammanhang större än oss själva”, men det är ju just det dessa sammanhang inte är – det går ju inte att separera oss människor från dem.)

Med andra ord: Ja, det är viktigt med berättelser om hur människan ytterst är produkter av den oedipala triangeln etc. – för många är detta ett livsviktigt sätt att förstå oss själva (individuellt, och kanske kollektivt). Samtidigt är det – givet att vi sannolikt har överskridit en samling ”planetary boundaries” – än viktigare att uppnå mer-än-humanism-förståelsen av oss själva.

Notera: Andemeningen med ovanstående är inte att ”om vi inte fixar klimatförändringarna nu så kommer det inte finnas någon divan att ligga på”. Diskussionen om ”the anthropocene” är mer intressant än så: För det första kan just sådana former av ”dystopi-utpressning” komma att brukas av den vetenskap/policy-maskin som redan uppkommit kring frågan. (Därav Bylund och Metzgers önskan att som samhällsvetare engagera sig i frågan.) För det andra kan A-begreppet leda bort från eko-dystopiserande, och istället föda en slags ”eko-optimism”. Denna optimism förutsätter dock uppkomsten av den ”nya sensibilitet” som nämndes ovan – en slags känsla för att vi faktiskt är ”mer-än-mänskliga”.