I likhet med Thomas, Fredrik och Johan tänker jag fånga upp lite tankar kring workshopen om objektorienterad metod. Detta senare – först något om en eventuell ontologi-backlash.
En bekännelse: Jag utvärderar nu OOO på ett strängare vis än jag tidigare utvärderat andra ontologier, exempelvis Deleuze/DeLanda-köret. Sitter ju och skriver ihop etnografi; är därför lite extra uppmärksam på det som vi kan kalla en ”ontologi-backlash” inom de mer antropologiskt influerade delarna av samhällsvetenskapen.*
Ontologi-backlashen märktes ju redan under konferensen om ”den ontologiska vändningen” inom STS. Kom ihåg Ros Gill: ”Where ontology lurks, essentialism never seems far behind and then before long you”™re in a Deleuze reading group being asked to embrace the ”˜turn to affect”™”.
Samma sentiment har nu kommit till ytan i den brandspankingnya akademiska tidskriften HAU: Journal of ethnographic theory. Occupy-galjonsfiguren och anarkist-hjälten David Graeber agerar här editor-at-large – han är ju socialantropolog. I ett mycket underhållande förord till första numret skriver han, tillsammans med Giovanni Da Col, om problemet med samtida antropologi. Disciplinen har fått så dåligt självförtroende att den håller på att begå intellektuellt självmord. Det fanns en tid då det var naturligt för generella stortänkare som Freud, Wittgenstein och Sartre att förhålla sig till begrepp från antropologin. Så icke längre:
Anthropologists take their concepts not from ethnography but largely from European philosophy ”” our terms are deterritorialization or governmentality ”” and no one outside anthropology really cares what we have to say about them. As a result, we have become a discipline spiraling into parochial irrelevance. Meanwhile, older anthropological debates are treated as if they never happened. Deleuzians and Speculative Realists write about the ontology and the elusiveness of life […] without anyone even noticing the rich anthropological literature on mana. (sid x)
De fortsätter:
Even more weirdly, anthropologists themselves draw on Foucauldian notions of biopower, blandly accepting his premise that sovereign power”™s concern with the health, fertility, and prosperity of a population is some kind of modernist break with all previous political practice, apparently completely oblivious about the vast anthropological literature on ”divine kingship” in their own discipline, which is, precisely, about the concern of sovereign power with the health, fertility, and prosperity of populations.
Hur har det blivit så? Da Col och Graeber frågar sig varför vi – i en tid då de nordatlantiska stormakterna uppenbarligen är på dekis, och samtidigt blir alltmer heterogena – hänger kvar i dessa ”rent” kontinentalseuropeiska tankar. Svaret är enkelt: Det finns helt enkelt för mycket information, och för många världsbilder, att förhålla sig till. Ett annat svar är att antropologins självkritik – ett självklart svar på dess koloniala historia – kom att användas på ett sätt som den inte var avsedd för. Istället för att reformera antropologins begrepp och ansatser förkastades disciplinen som helhet, till förmån för förment ”neutrala” begrepp från filosofins historia.
Vad gör då detta med dagens antropologi? Jo:
Ethnographic depth is increasingly superseded by the recourse to a game of concept-of-the-month””the uncanny, the abject, affect, biopolitics””each concept undergoing relentless exegesis and being displayed with pride during PhD writing-up seminars, only to be abandoned for the next term rediscovered in Spinoza, Heidegger, Rorty or Bataille. Reflecting on the brilliance of a work like Malinowski”™s Coral gardens and their magic never seems to be quite as ”cool” as quoting a new and unknown term from a European philosopher […]
In such a world, name-dropping becomes almost everything. The fact that it usually reduces academics to the embarrassing situation of considering themselves hip for recycling French theorists from the period of roughly 1968 to 1983, in fact, exactly the period of what we now call ”Classic Rock” (in other words, for reading to the intellectual equivalents of Fleetwood Mac and Led Zeppelin) seems to go almost completely unnoticed. (xii)
Vad vill de då att antropologen skall göra? Jo, helt enkelt att sluta dyrka filosoferna och deras ontologier, och istället använda fältstudier för att skapa nya – alternativt reformera existerande – ontologier.
Instead of ”using” Derridean or Deleuzian concepts to show how our ”Others” think within that ontological horizon (recently all natives seem to have become Deleuzians), anthropologists could critically engage with the conditions of possibility of conceptual production […] We would rather our Mongolianists show that ”nomadic machines” are not actually what Deleuze and Guattari thought they were, and instead return to the moment in which philosophers like Deleuze and Guattari themselves turned to ethnography for its conceptual riches (xiii-xiv)
Grejen är att detta ju inte är så långt ifrån det som Deleuze och Guattari också ville uppmuntra till; ”a free and wild creation of concepts”. Stengers läser ut samma imperativ ur Whitehead, även om han verkar företräda ett ständigt reformerande av abstraktioner – som bekant kan vi ju inte tänka utan dem.
I en annan artikel i samma nummer skriver legendaren Laura Nader om etnografi som ”en teori om beskrivning”. Hon nämner exempelvis Gregory Batesons Naven som ett exempel på hur antropologer uppehållit sig kring just beskrivningens problematik. Indeed, boken har den informativa undertiteln ”A Survey of the Problems suggested by a Composite Picture of the Culture of a New Guinea Tribe drawn from Three Points of View”.
Den Naven-utgåva som jag just lånat har två epiloger. En från 1936 (första upplagan), och en från 1958 (nyutgåva). I den förra redogör Bateson i detalj hur han nådde fram till de abstraktioner han lanserar i boken, med referenser till Whiteheads diskussion om ”misplaced concreteness”. I den senare epilogen ser Bateson tillbaka på sin gamla text: ”The book is clumsy and awkward, in parts almost unreadable.” (281) Detta för att boken arbetar med tre abstraktionsnivåer: Det etnografiska materialet, de abstraktioner som Bateson utvecklar, och epilogens mer självmedvetna tankar om hur sådana abstraktioner relaterar till verkligheten. Dessa abstraktioner är ett sätt för Bateson att arrangera etnografiskt material, men mer verklighet än så besitter de inte. Abstraktionerna kan inte användas för att förklara fenomen – detta är att hänge sig åt ”the fallacy of misplaced concreteness”.
Hur som helst – här är vi inne på saker vi redan slagit fast. Etnografen vill ta med sig så lite ontologi som möjligt med till fältet, men kan samtidigt inte vara utan. (Se hur ANT-ontologin medverkat till att generera nya begrepp.) Frågan är alltså om OOO kan användas på samma vis. (Ur ett Whitehead-reformistiskt perspektiv torde det vara utmärkt att byta ontologiska glasögon då och då – förutsatt att det inte blir ett ängsligt, trendkänsligt och icke-kreativt ”applicerande” av de nya begreppen, i syfte att ”bevisa” att de är sanna.)
Epilogen från 1958 inleds med en berättelse om vad som hände då Bertrand Russell besökte Whitehead på Harvard, för att hålla ett föredrag om kvantteori:
Russell labored to make the matter intelligible to the distinguished audience, many of whom were unversed in the ideas of mathematical physics. When he sat down, Whitehead rose as chairman to thank the speaker. He congratulated Russell on his brilliant exposition ”and especially on leaving … unobscured … the vast darkness of the subject”.
All science is an attempt to cover with explanatory devices – and thereby to obscure – the vast darkness of the subject. It is a game in which the scientist uses his [sic.] explanatory principles according to certain rules to see if these principles can be stretched to cover the vast darkness. But the rules of the stretching are rigorous, and the purpose of the whole operation is really to discover what parts of the darkness still remain, uncovered by explanation. (280)
Ah, vackert – vetenskapen som försök att ”dölja världens väldiga mörker”, och samtidigt ett försök att inte ”fördunkla” det faktum att den är just ett väldigt mörker. Vi var lite inne på detta under workshopen, i jämförelsen mellan Latour och Harman: Exakt vilket väldiga mörker är det vi talar om? Latour talar ibland om sin plasma, om hela det där London som inte täcks av tunnelbanan – här finns ekon av antropologi (och etnometodologi), och ur detta kan vi härleda någon slags ”good enough”-tanke kring att göra faktiska etnografiska studier. I Harman – som ju är ontolog, och därmed kan peka på en eventuell slapphet i Latours position – förläggs mörkret någon annanstans. Hmm, sannolikt får nästa post börja i denna jämförelse.
– – –
*: Är det inte upplagt för ett pladdrigt/känslosamt ”kulturdebattinlägg”, på teman som ”när skall det ontologiska raderas från forskarnas bloggposter?” eller ”hatet mot ontologin”? Eller nej förresten, det hade ju aldrig gått att publicera – kultursidorna tenderar ju att hänga kvar kring tematiker som ”identitet” och ”diskurs”.
Jag inser problematiken men man bör ju även komma ihåg att forna tiders antropologer/samhällsvetare tog intryck av filosofi och andra discipliner. Saussure inspirerade Levi-Strauss, osv. Deleuze och Guattaris hanterande av arkeologi och antropologi är minst sagt problematiskt idag då dessa forskningsfält utvecklats en hel del sedan Tusen Platåer skrevs.
Som arkeolog har jag dock mindre problem med det du skriver eftersom jag saknar mänskliga subjekt att fråga. För de som ändå vill hålla fast arkeologin i antropologin är detta givetvis ett problem men hur det än är så är inte människors ”livsvärld” helt deras egen skapelse och inte heller den de själva kan redogöra för. Objekten påverkar dem och där kan det bli problem om alla objekt ska tolkas utefter den lokala världsbilden eftersom den oftast återges av akademiker skolade i ett kantianskt/cartesianskt tankesätt som natur, kultur, osv. Den ”vanliga” antropologin/etnografin utgår väl även den från en ontologi?
David Graeber kallar sig för anarkistisk antropolog – det känns verkligen ”västerländskt”. Han försvarar demokrati, visserligen är det bra men det är ju ett begrepp som man inte finner på många platser där antropologer verkat. Har han möjligtvis influerats av postkolonial teori?
Mycket intressant!
Ett motsatt exempel är ju hackarforsk som influerat filosofin.
I någon mån tror jag det optimala är att det går i båda riktningar. Upprepningen av ”skivbolagens” filosofer är dock rätt trist.
Jag har svårt att se att det skulle kunna handla om mer eller mindre ontologi. Dock är det viktigt att reflektera över och ”grafera” vilken (snarare än hur stor) roll ontologin tillåts spela i en forskning, och artikulera vilka roller som har bra respektive dåligt inflytande över forskningen ur vissa aspekter (transparens etc); ontologin som aktör och allt det där. Men den kan då i vissa fall först behöva grävs fram – till exempel ur lager på lager av empiricism och pragmatism, som döljer sin implicita metafysik.
Johan: Ja, håller med dig. Det är ett ganska disciplinchauvinistiskt – om än mycket underhållande – perspektiv som skrivs fram av Graeber. Det blir lite väl svart-vitt; de onda/lösryckta filosofiska begreppen, de goda/välgrundade antropologiska begreppen.
Håller även med om att ovanstående är mindre av ett problem för arkeologin, men jag tycker att det var det som var så lyckat häromsistens: ”Dina” objekt skiljer sig då från exempelvis Jennys. Stödjer helt ditt projekt att skriva loss arkeologin från antropologin!
Marcus: Ja, jag tror att vi tänker någorlunda samma – alla följer en implicit metafysik, vi klarar oss inte utan.
Om jag förstår honom rätt verkar Lynch – i sitt papper om ontografi – vilja leka med tanken om möjligheten att klara sig utan… eller åtminstone vara ”oklar” kring sin ontologiska utgångspunkt. Eller har jag missförstått honom då? Vet du något mer om Lynch i detta avseende, chrisk?
Jag har bara hunnit skumma inledningen på Lynch papper, och då tyckte jag att han verkar se ontologi som något man deriverar från epistemologi, från vad man hävdar att man kan veta. Vore således intressant att tänka Bhaskar och spekulation kontra Lynch…
OK. För övrigt gillar jag tanken att en abstraktionsreform som handlar om ”att objektorientera” kan få oss att ställa nya frågor. Jag måste bara tänka lite till kring vad det skulle innebära för mig.
En viktig grej som kom upp på seminariet var hela grejen om ”process/procedur” och ”performera/exekvera”. Kom på att jag glömde skriva ned det i förra posten.
Har nån testat att läsa tusen platåer med ”classic rock” på högsta volym?
Kanske skulle vi behöva ett seminarium där vi tar ett enskilt ämne och objektorienterar the hell out of it?
A.g process/procedur, även om detta kommentarsfält kanske egentligen inte är rätt plats för det. Var det inte just sådan tänkande som Deleuze (via ex. Nietzsche) ville ta sig ur? Nietzsche hånar ju de som tror att det är blixten som blixtrar när blixten i själva verket ÄR blixtrandet. Den rena händelsen osv följer mer eller mindre av detta.
Så process/procedur kanske kräver att sin uppgörelse med Nietzsche och viljan till makt (som heller inte har ett viljande subjekt bakom sig)?
Marcus: Det tror jag är en bra idé. Detta var en trevande start. Vi kanske får skapa ett sådant objekt med en icke-linjär stadsvandring i Göteborg?
@monki Jag tror att du har rätt… För min egen del är det så: Nietzsche must go!
Kallep: Jag tror på den rena, ontologibefriade empirismen. Den är möjlig så länge vi disciplinerat undviker ready-made science, och konstant håller oss ifrån att navigeras av molära teorier.
Jag arbetar med att framställa detta systematiskt framöver. Ett slags ny-naivistiskt empirico-monistiskt traktat.
Alles ist vorhanden,
wenn der Hand das All ist.
Langsam greifen wir die Wahrheit um,
vollenden diese Reise mit Bunkerdenken.
Das Schicksal ist die ganze Lage,
beantwortet wie eine empirische Frage!
Chrisk: Vad gör empirisism till icke-ontologi?
Marcus: Vad världen är, det är en empirisk fråga. Alltså, det finns inget av direkt värde (förutom som hjälpmedel för människors och datorers medvetanden) som föregår världen.
Chrisk: Självklart är ”värld” en empirisk fråga. Men om den inte förhåller sig till existens så är det idealism.
Chrisk: Ontologibefriad monism verkar vara ett intressant koncept också. 😉
Marcus: Jag tänker att ontologibefriad monism är en slags paradoxdialektisk sufistisk meditation som just syftar till att platta ut distinktionen mellan värld/existens. Först när existensen och världen befinner sig på en platt linje kan man börja jobba sig uppåt.
Hmm… nu hamnade jag nästan i Heidegger igen.
Så här tänker jag. Om det är ett problem att vissa empiriska vetenskaper (antropologi, sociologi etc.) ”lånar in” lite filosofiska begrepp här och där, och därmed blir överdeterminerade och slutar producera egna goda begrepp som filosofer skulle kunna inspireras av, då måste man ta till en radikal metod.
Hur gör vi en Ibn Khaldun eller en Tarde och får filosofer att hundratals år senare inspireras av begreppen? Troligtvis inte genom att läsa A Thousand Plateaus.
– givetvis förutsätter ovan nämnda resonemant att även filosofer är öppna för att just låna.
Chrisk: Om nu inte redan att lägga existens och värld på samma linje i sig är ontologi, så är det svårt att se hur man ska kunna använda sig av det. Är all erfarenhet omedelbart lika verklig och värdefull? Det verkar bli en positivism som biter sin egen idealism i svansen.
Marcus: Jag tänker så här. Ove går på gatan, Lisa är partikelfysiker i ett labb. De är båda i världen, fast på lite olika sätt. Förvisso omger sig Lisa av ett donsammanhang som är mera ”högteknologiskt” än Oves gata, men är hennes erfarenhet av kvarkar i en bubbelkammare mer eller mindre förmedlad än Oves erfarenhet av att stoppljuset visar rött? Jag skulle vilja säga Nej.
Kvarkens eventuella existens i bubbelkammaren och huruvida bilar kommer att stanna vid rödljusen är bara två modusskillnader av mediering, vilka båda på ett platt sätt är i världen. I båda fallen rör det sig om icke-propositionell positivism, som tar hänsyn till att värld och existens är ett.
detta är typ version 0.1 av min nya vetenskapsfilosofi.
Oj, ett logiskt felslut ovan. Jag menar alltså att ”Nej” innebär att de är ”lika”. (man måste ta hänsyn till logiker på internet)
Chrisk: Jag har inga problem med att båda erfarenheterna är lika medierade, men jag måste alltjämt hävda att det där är ontologi: Det är en teori om existensen och den kommer som sådan att inverka både på vad i och hur man studerar (och inte studerar) världen.
Men hursom med detta metatjafs… 🙂 Hur skiljer sig din filosofi från exempelvis Latour?
Pingback: 99, our 68 » Om att objekt-orientera
PS. En sak som jag borde nämnt i posten – chrisk, vår kollega från the first ever Deleuze conference – antropologen Rachel Douglas-Jones – sitter med i redaktionen för HAU.
Låt mig få kasta ut en möjlig vänding på perspektiven:
Det är inte ontologin som är problemet, utan en bristfällig metodologi.
Om ontologin måste användas för att exempelvis filtrera bort oönskade resultat av en undersökning och tolka resultat för att reproducera en ontologi, om ontologin väljer ut studieobjekt åt en etc, så finns det oundvikligen ett glapp mellan metod och ontologi.
En god metod ska tillåta en att glömma sin ontologi. Man kan säkert aldrig uppnå detta till 100%, men ju mer arbete ontologin gör påmaterialet, desto sämre metod.
Experimentet låter en glömma. ANT låter en glömma. Vi kan utvärdera en metod efter dess resultat, hur intressanta och relevanta de är och hur användbara de är, inte efter hur väl de tycks bekräfta en viss ontologi.
Det är ju inte minst därför det är intressant och värdefullt att göra lynchsk ontografi på olika vetenskapande verksamheter.
”En god metod ska tillåta en att glömma sin ontologi.”
”Vi kan utvärdera en metod efter dess resultat, hur intressanta och relevanta de är och hur användbara de är, inte efter hur väl de tycks bekräfta en viss ontologi.”
Känner mycket sympati inför ovanstående. Här känner jag att den ansats som Latour härleder ur Stengers är relevant. Hon gör ju en grej av det där med att låta objektet invända, och fokuserar på det intressanta/intresserande (i meningen ”dra aktörer till sig”, typ).
Ja. För mig ska ontologin vara en utgångspunkt när man vill argumentera för en viss metods giltighet, tweaka en befintlig metod för att bättre fånga in någon aspekt av världen eller ta fram nya metoder som når tidigare onåbara aspekter av verkligheten.
Det går alltid att finna en ontologi bakom varje metod, även om den alltid har varit implicit och metoden utvecklats på ett annat sätt. Man kan använda parafraser på Bhaskars fråga: ”Hur måste världen vara funtad för att den här metoden ska kunna säga något om den?” för att få fram denna ontologi och man kan sedan fråga sig antingen vad som är fel med den, eller fundera över dess begränsningar (genom att exempelvis tillämpa Harmans ”hyperboliska metod”).
Sedan återstår att utforma en metod som konsekvent kan undersöka världen såsom ontologin förstår den, och i bästa fall kan ontologin sedan falla i glömska, till dess att någon finner det för gott att gräva fram den och undersöka dess stringens och begränsningar igen…
Gillar detta spår. Funderar på Bhaskars fråga som Marcus nämnde: “Hur måste världen vara funtad för att den här metoden ska kunna säga något om den?”
Den här frågan går att tolka på två sätt:
1. Som externrealism, i meningen att ”om världen ser ut på ett annat sätt än ontologin kommer det till slut att sparka tillbaka eller bli nonsens om vi hänger kvar i våra utgångspunkter”.
2. Latour’s Pasteur skulle kunna ställa samma fråga, men då konstruktivistiskt. I meningen ”hur måste jag funta världen (kor, mjältbrand, bönder, laboratorier) för att min metod ska kunna säga något om mjältbrandsvaccin”.
Här tänker jag att man måste precisera Bhaskars fråga.
Chrisk: Just där finns en viktig skiljelinje. Jag utgår själv från en externrealistisk punkt (och tycker att alla borde göra det 🙂 ).
Att det existerar en verklighet oberoende av oss – befolkad av entiteter som kämpar och käftar emot våra konstruktivistiska försök -, och att vi existerar i denna verklighet som ytterligare en oberoende enitet, är enligt mig förutsättningen för att vi överhuvudtaget ska kunna konstruera vår verklighet, vara aktörer i den. Och en klyfta mellan värld och existens är förutsättningen för att vår värld ska låta sig konstrueras i så hög grad, tillåta pragmatiskt spelrum etc.
Marcus: Gott. Det är här vi skiljer oss åt. Jag ser nämligen inte poängen med externrealism på grund av flera punkter:
1. Risken för antropocentrism. Externrealism är en mänsklig uppfinning och diskvalificerar sig genom att den inte är tillräckligt platt. Vad händer om det inte bara är människor som utsätter en utomossliggande värld för ”konstruktivistiska försök”. Vad händer med viruset som konstruerar influensor i människokroppar, med solen som genom sitt gravitationsfält konstruerar jordens omloppsbana i en enorm kraftansträngning. Varför göra konstruktivism till en mänsklig aktivitet?
2. Finns spelrum som glapp eller som förhandlingar? En groda förhandlar med en fluga, en människa förhandlar med sina skor när hen knyter dem på morgonen.
Mitt val av K-ordet var kanske lite dumt. Det har gjorts så många klavertramp under konstruktivistisk flagg att det är lite som ”postmodernism”. Men när jag använder det menar jag ungefär ”bygga”.
Sen kan man ju ställa den, förvisso icke-filosofiska, frågan ”vad tillför externrealismen i praktiken”. Om jag vill upptäcka galaxer ännu längre bort i rymden eller nya, än mindre partiklar i atomer, tillför det inte så mycket att konstatera att dessa planeter och partiklar borde finnas där oberoende av huruvida jag beforskar dem eller inte. Troligtvis är en närmare frågeställning någonstans emellan ”hur får jag nån att betalar miljareder för ett teleskop eller en partikelaccellerator” och ”med vilka medel borde jag kunna registrera de egenskaper som partiklar och planeter avger sig”.
Det hela blev väldigt latourianskt. Jag graviterar hela tiden tillbaka dit märker jag. 🙂
Så, mitt förtydligande (och grava medvetna feltolkning) av Bhaskars fråga blir något i stil med ”hur måste forskningsanslag, publikationer, teorier, linser, ljushastigheter, gravitationskurvor vara funtade för att jag ska upptäcka de där planeterna som jag tror finns långt ute i rymden”.
Chrisk: Jag har dock inga problem med konstruktivism, och har aldrig påstått att det skulle vara en rent mänsklig aktivitet. Varje ting i världen har en egen värld, som det konstruerar i förhandling (varför skulle en sömlös monism ha glapp och behöva förhandling och mediering?) med andra ting.
”hur får jag nån att betalar miljareder för ett teleskop eller en partikelaccellerator”, “med vilka medel borde jag kunna registrera de egenskaper som partiklar och planeter avger sig”, “hur måste forskningsanslag, publikationer, teorier, linser, ljushastigheter, gravitationskurvor vara funtade för att jag ska upptäcka de där planeterna som jag tror finns långt ute i rymden”.
Exakt. Ingen motsägelse. Detta är precis vad vi behöver fråga oss.
Och förutsättningen är existenser, diskreta från varandra, undandragna i sin egna världar. Och den enda möjligheten för världar att då och då infiltreras av varandra, är att den oberoende existensen av ting utanför varje värld bjuder motstånd.
Annars kan inte tuberkelbacillen döda Ramses II eftersom den upptäcktes först långt senare. Annars finns inget som gör det egentliga jobbet som krävs för att mediera, relatera, översätta, förvränga – förändring kan bara beskrivas.
Chrisk: Men jag tror inte att vi behöve ta den här diskussionen längre just här. Det går inte framåt. Dock är jag mycket intresserad av att se en teori om oändliga modi av medieringar utvecklad!
Marcus: Ja, den kommer när jag har uppdaterat den från version 0.01 till 0.02 🙂
Pingback: 99, our 68 » Joliot-network theory