Jag har, via Vägval Vänster, blivit ombedd att beskriva olika policyåtgärder som kan öka tillgången av riskkapital för sociala entreprenörer. Här följer en sjupunktslista på sådana.

Dålig tillgång till fungerande finansieringslösningar är ett stort hinder mot utveckling av det sociala företagandet i Sverige. I Den Barmhärtiga Entreprenören (Agora, 2003) skriver jag om detta, och om tre andra hinder mot utveckling (krångliga legala strukturer, kunskapsluckor och bristande samhälleligt erkännande).

Som det ser ut idag är finansieringsproblematiken det främsta hindret mot utveckling. (Detta gäller även i länder där den finansiella infrastrukturen för socialt företagande är mer utbyggd än i Sverige.) Därför borde dessa frågor vara högt på den politiska dagordningen för den nya regeringen – alternativt för den svenska vänster som vill finna en ny väg framåt. Det är nämligen inte ont om policyåtgärder att utforska.

Som jag ser det finns det flera olika komponenter som tillsammans kan skapa en bättre finansiell infrastruktur för sociala entreprenörer. Nedan kommer jag beskriva ett urval av dessa – exempelvis åtgärder som kan främja framväxten av ”sociala banker”, och av så kallat ”venture philanthropy”.

1. Sociala banker.

Vi behöver fler finansiella aktörer som utvecklar tjänster för sociala entreprenörer. Vi kan kalla dessa aktörer ”sociala banker”, en halvbra översättning från engelskans ”social banks” (som dessvärre kan leda till samma missförstånd som översättningen av ”social enterprise” till ”sociala företag”). Vi kan även kalla dem ”solidaritetsbanker”, något som folkpartiet pratat om i kontexten av lokal utveckling i storstadsförorter. (Det är för övrigt uppfriskande att äntligen se folkpartiet lägga fram ett progressivt, liberalt policyförslag.)

Som det ser ut i nuläget är Ekobanken den enda svenska aktör som utvecklat denna kapacitet och kompetens. Detta särskiljer Sverige från exempelvis Storbritannien, där det finns en hel sektor av oberoende ”social banks” och så kallade ”Community Development Financial Institutions”. (Termerna används ofta synonymt, men CDFIs är i allmänhet mer inriktade på att ”vara nära” de sociala entreprenörerna än vad ”social banks” är.)

Denna typ av finansiella aktörer erbjuder skräddarsydda finansieringstjänster för sociala entreprenörer. Långivarna är väl införstådda med de särskilda förutsättningar som sociala företagande opererar inom, och ser därför företagets sociala syfte som problematiskt. Vanliga banker, däremot, har ofta problem just med att företaget inte existerar för att generera vinst – detta ser traditionella långivare som en osäkerhetsfaktor. (Detta leder till att sociala företagare som söker lån hos traditionella banker ofta tvingas tona ned sina sociala ambitioner.)

Bankerna erbjuder ofta olika finansieringsformer, i allmänhet olika former av (lågkostnads-)lån. Ibland kan finansieringen ske stegvis, så att entreprenören först får låna en mindre summa pengar (eventuellt med en mindre bidragsdel), och därefter (när första lånet är återbetalat) erbjuds ett större lån.

Ofta ser man ett samarbetet mellan långivare och låntagare innefattar mer än bara kapital; även kunskap och rådgivning kan erbjudas till sociala entreprenörer. (Finansaktören erbjuder alltså så kallat ”smart kapital”). Detta har även lett till att sociala banker och CDFIs använder andra urvalskriterier än traditionella banker, som främst erbjuder lån utifrån huruvida en låntagare passar in på en checklista av finansiella nyckeltal.

Dessvärre har de aktörer som arbetar med långivning åt traditionella företag svårt att se de ”nyanser” som finns i olika former av företagande. Därför är det olyckligt att politiker (”det offentliga”) ofta anförtror dessa aktörer med uppdraget att börja erbjuda finansiering åt sociala entreprenörer. De som arbetar med stöd åt traditionella företag har ofta inställningen att sociala företag bör utvärderas utifrån samma checklista som traditionella företag. Detta leder dessvärre till att sociala företag inte får den skräddarsydda finans de behöver.

Frågan är vad det offentliga kan göra för att främja framväxten av sociala banker/solidaritetsbanker? Som Maria Hagberg skriver (i sin artikel på Vägval Vänsters hemsida) cirkulerar tanken om att återuppväcka tanken om löntagarfonder, men som jag ser det leder dessa tankar åt fel håll. Socialt företagande bör inte – som löntagarfonderna – ses som ett sätt att ”ge tillbaka” ägandet av ”produktionsfaktorerna” till arbetarna. Socialt företagande handlar om mer än spänningen mellan arbete och kapital, lönerelationen. (Detta är något som skiljer det samtida sociala företagandet från den traditionella kooperativa rörelsen.)

Det finns dock olika sätt för det offentliga att skapa förutsättningar för finans till sociala entreprenörer; lösningar som ligger bortom den viktiga (men något utnötta) tanken om att minska skattebördan för de som vill upplåta pengar till ideell verksamhet. Som vi skall se finns det olika ansatser rörande hur stort inflytande staten kan och bör ha i att främja framväxten av sociala banker.

2. Utvecklingsfond

En enkel väg framåt skulle kunna vara etablerandet av en utvecklingsfond vars syfte är att utveckla finansieringsmöjligheterna för sociala företag. (Låt mig återigen poängtera att detta inte behöver vara modellerad på löntagarfonder; kapitalet kan resas på flera olika vis.) Denna fond skulle antingen kunna ge direkt stöd till sociala entreprenörer (genom att själv ge lån till företagen ifråga) eller indirekt stöd (genom att förse den framväxande sektorn av sociala banker med kapital). I Storbritannien har den av regeringen skapade Phoenix Development Fund fungerat på detta sätt.

3. Nationell kreditgaranti.

Ett sätt att skapa utväxling på offentligt avsatt kapital (exempelvis samlat i en utvecklingsfond) är att låta detta kapital ligga som grund till en nationellt instiftad kreditgaranti. (Man skulle alltså vara en offentligt stödd motsvarighet till de lokala kreditgarantiföreningar som finns ibland annat Västsverige.) En sådan lösning syftar till att erbjuda säkerhet för de lån som framväxande sociala banker ger till sociala entreprenörer. Sociala entreprenörer saknar ofta säkerhet/borgen för de lån som de söker – de saknar i allmänhet stora tillgångar att luta sig mot.

Denna lösning innebär något mindre grad av inblandning från staten i främjandet av sociala banktjänster; förhoppningen är att blotta tillgången till kreditgarantier skall främja utvecklingen av en sektor av sociala banker och CDFIs. Detta kräver dock att civilsamhälle och eventuellt den traditionella banksektorn tar initiativ i att utveckla tjänster; frågan är om den svenska situationen är tillräckligt utvecklad för att detta skall kunna ske.

4. Samordnande mellanhänder

Ett annat förslag som diskuterats utomlands är etablerandet av en mellanhand mellan kapital och entreprenörer. Mer specifikt skull denna mellanhand kunna samla kapital från en samling fonder, stiftelser och dylikt, för att senare vidarebefordra dessa resurser till sociala entreprenörer eller sociala banker.

Tanken är att man vill låta de senare fokusera på de gör bäst – att skapa social nytta, respektive ge finans till sociala entreprenörer – istället för att behöva söka kapital från fonder och stiftelser. En annan poäng med denna lösning är att mellanhanden kan fungera som kunskapsspridare och ”kvalitetssäkrare” – endast vidarebefordra kapital till de sociala banker som visat sig framgångsrika.

Dock är det nog så att detta förslag lämpar sig bäst i ett framtida Sverige, då socialt entreprenörskap har etablerat sig något mer – än så länge finns det inte så mycket kapital att fördela.

5. Helhetslösningar för sociala entreprenörer inom vård, skola och omsorg.

Ett annat intressant exempel från Storbritannien är programmet Futurebuilders. Inom ramen för detta har staten avsatt pengar till en fond (på 125 miljoner pund) som endast ger finansiellt stöd till sociala entreprenörer som vill leverera offentliga tjänster. Målet är att bygga kapacitet hos sociala entreprenörer att vinna kontrakt för att leverera exempelvis offentlig-finansierad vård; något som ofta är svårt eftersom större, traditionella företag ofta har ett övertag i offentliga upphandlingar. (Detta gäller inte minst i Sverige, där vårdupphandlingsprocessen är så krånglig att bara stora aktörer som Capio och Praktikertjänst har möjlighet att delta.)

Det intressanta är även att denna fond låser tillgångarna till att även fortsättningsvis premiera sociala entreprenörer. Med andra ord – när de utlånade pengarna betalas tillbaka till fonden, av framgångsrika sociala entreprenörer, kan de lånas ut till andra sociala entreprenörer som vill leverera offentliga tjänster.

Den brittiska regeringen har här valt att låta utlåningen ske på ”armlängds avstånd”: Staten är inte själv ansvarig för utlåningen av medel till sociala entreprenörer, utan har lagt ut detta på en oberoende instans. Detta gjordes genom en offentlig upphandling, som vanns av ett konsortium av fyra aktörer (sociala banker och civilsamhällesorganisationer). Orsaken till detta är att regeringen gjort bedömningen att statliga tjänstemän inte kan nog om socialt företagande, och att fondmedlen får bättre genomslag om de handhas av långivare som är väl införstådda med sociala entreprenörers verklighet och operativa behov.

6. Venture Philanthropy.

En annan finansieringsform som vuxit fram under senare år – först i USA, sedan i Storbritannien, och nyligen även på kontinenten – är ”venture philanthropy”. Inom ramen för denna finansieringsform kan enskilda personer eller institutioner stödja en social entreprenör på tre till fem års sikt, genom att erbjuda både kapital, kunnande och kontakter. Med andra ord är detta det sociala entreprenörskapets motsvarighet till ”venture capital” och ”affärsänglar”.

Här är det viktigt att inte förväxla detta begrepp med traditionell filantropi, som i allmänhet förknippas med välbeställda människor som ger bort pengar till goda ändamål. En ”venture philanthropist” är nämligen, precis som en affärsängel, mån om att aktivt hjälpa mottagaren att uppnå fastställda mål.

En skillnad gentemot traditionella affärsänglar är dock att dessa fastställda mål är samhälleliga. Således går en venture philanthropist inte in i ett samarbete med en social entreprenör för att tjäna pengar: Den finansiella relationen handlar främst om erbjudande av lågkostnadslån, och alltså inte om att ta del av eventuell vinstutdelning (sociala företag är ju ofta icke-vinstutdelande).

Framöver kommer vi att behöva både sociala banker och venture philanthropists för att svenska sociala entreprenörer skall få tillgång till finansiering. Eventuellt behövs det policyåtgärder för att främja framväxten av dessa nya affärsänglar; sannolikt måste det offentliga kan spela en mindre aktiv del inom detta fält.

7. En börs för sociala företag

En ytterligare idé som diskuterats, inte minst för att främja venture philanthropy, är etablerandet av en samlingsplats för kapital för, och kunnande kring, socialt entreprenörskap. I praktiken skulle detta kunna vara en form av börs, med allt vad det innebär. Eller, som Nobelpristagaren Muhammad Yunus sade under sitt tacktal den 10e december förra året:

To enable a social stock-exchange to perform properly, we will need to create rating agencies, standardization of terminology, definitions, impact measurement tools, reporting formats ”¦

Även detta må ligga längre fram i framtiden, men det är icke desto mindre ett mål att sträva mot.