I januari-numret av Prospect skriver Will Hutton en del visa saker om marknadsekonomins beroende av demokrati.
Under en brevväxling med Meghnad Desai (marxist, Labour peer och väldigt aktiv i allmänna diskussionen på LSE) försöker Hutton (chef for the Work Foundation, f.d. chefredaktör för The Observer) tona ned alarmismen kring Kinas utveckling. Landets nuvarande utvecklingsväg – hög ekonomisk tillväxt blandat med auktoritärt styre – kommer inte hålla mycket längre till. Om Kina vill forsätta växa måste landets ekonomiska modell bli mindre exploativ, och mer demokratisk. Kort sagt,
if an economy is to produce self-sustaining productivity growth, its companies must do more than exploit cheap labour. They must develop the ”soft” processes that spur productivity and innovation. China’s have not.
Hutton, en god vänsterliberal, driver alltså samma tes som jag varit inne på tidigare: Vi har en tendens till att se västekonomiernas framgångar som främst beroende av existensen av vinstmaximerande företag och ”fri” resursallokering genom prismekanismen, och ser därför inte att det är västländernas liberala ramverk (yttrandefrihet, föreningsfrihet) som skapat underlag för innovation.
För att parafrasera Bruno Latour: Den moderna marknadsekonomins framgång bottnar i existensen av både decentraliserad resursallokering (det som normalt sett förknippas med marknader), och decentraliserad diskussion om produktionens externaliteter (via kritik från civilsamhällesorganisationer etc.) – men vi ger bara den förstnämnda egenskapen credit för marknadsekonomins framgång.
Denna tendens märks inte minst hos nyliberaler och konservativa – de som i Sverige kallar sig själva liberaler. De gillar tanken om att resursallokeringen skall flyta fritt – men inte det offentliga samtalet kring produktionens eller företagandets negativa bieffekter. Ett strålande exempel på detta är det svar jag fick på en artikel jag skrev för svenska Liberal Debatt. I denna artikel lyfte jag fram varför diskussionen kring företags samhällsansvar leder till bättre fungerande marknader. Svaret, som så klart kom från en Timbroförfattare, var att för mycket diskussion om företags samhällspåverkan är inte bra. Något tillspetsat; val vart fjärde år räcker.
Hutton skriver att
capitalism is much more than the profit motive and the freedom to set prices […] The effective use of resources also depends upon a network of independent processes of scrutiny and accountability, undertaken by people in multiple centres of power […] A democratic election system is but the coping stone of this structure.
China had markets, property and technology in the 18th century; it fell behind because it did not have […] the ”trinity” of pluralism (multiple centres of political and economic power), capabilities (rights, education, private ownership) and justification (accountability, scrutiny, free expression).
För att Kina skall kunna fortsätta växa måste man ge utrymme för demokrati i sin ekonomiska modell. Desai kritiserar Hutton för att han vill tvinga in Kina i en väst-mall, men Hutton menar att det finns flera sätt att inkorporera
pluralism, capabilities, justification [processes] into its internal workings. They will look very Chinese, but their function will be the same.
Hutton kommer att utveckla sina tankar mer utförligt i sin nya bok om Kina – The Writing on the Wall: China and the West in the 21st Century (London: Little, Brown). Den lär bli intressant. God Jul!
Får jag fråga, vad menas med ”tona ner alarmismen”, skulle Kinas tillväxt vara något negativt. Borde du inte sagt, ”vill höja ett varningens finger” eller något. Eller vill du ha lägre tillväxt i Kina?
Hej Que?,
Sorry, det blev lite brått med skrivandet under julaftonen. Bra kommentar – borde kontextualiserat mitt inlägg ytterligare.
Brevväxlingen mellan Hutton och Desai i Prospect går under titeln ”Does the future really belong to China?”. Jag antar att man skall läsa frågan som ”kommer Kina att kunna fortsätta växa på samma sätt som det gjort hitintills; hög ekonomisk tillväxt under ett icke-demokratiskt statsskick”.
På denna fråga svarar Desai jakande – Kina kan fortsätta att utveckas ekonomiskt utan att införa demokratiska reformer. Som liberal tycker jag att detta är en skrämmande framtidsbild. Dessutom är det inte en helt galen bedömning som Desai lägger fram – jag köpa argumenten från de (exempelvis Isabel Hilton) som hävdar att de senaste årens ekonomiska tillväxt i Kina har köpt tid åt Partiet.
Hutton, däremot, svarar nekande på Prospects fråga – om Kinas tillväxt skall fortsätta (om man exempelvis vill kunna skapa egna innovationer) så måste man förr eller genomföra liberaldemokratiska reformer.
Därav valet av frasen ”tona ned alarmismen kring Kinas utveckling”. (Kanske borde jag skrivit ”tona ned alarmismen Kinas utvecklingsmodell, nu och i framtiden”.) Den liberala skräckvisionen om ett Kina som fortsätter att vara auktoritärt trots sin enastående ekonomiska tillväxt kommer inte att besannas. Med andra ord, Hutton menar att Partiet förr eller senare ser det ekonomiska intresset i en demokratisering av statsskicket.
Så – nej, jag vill inte ha mindre tillväxt i Kina. Mest av allt vill jag se att demokratiska reformer införs – och det gissar jag att du också vill?
Nu har utdrag av boken publicerats i The Guardian/The Observer – se här och här.
Här kan man läsa mer om den alarmism som Hutton vill tona ned:
”The simple extrapolations of China’s growth, predicting that it will eventually become a one-party, economic colossus, lead to an alarmist climate in which it is easier to justify trade protection or, in the United States, potential military activism. Such responses are naive. We have to play it long, encourage and help to co-manage the change that must come.”
Pingback: Bloggar jag rekommenderar « strötankar och sentenser
Pingback: Kom ihÃ¥g de olympiska spelen i Berlin « strötankar och sentenser
Pingback: Sfärismen och den tredje vänstern « strötankar och sentenser