Något om nya numret av Economy & Society.

Såg i dagens DN att det nu står alltmer klart att oljeindustrin lobbat för att grumla till vetandet kring klimatförändringar. Detta är iofs old news – diskussionen om sådan förgrumlingsmanagement diskuteras ju exempelvis i Latours (2004) gamla artikel om varför kritiken tappat ångan. I texten citerar han Frank Luntz, en republikansk spinndoktor, som skriver följande i en intern rapport till president George W Bush:

Det finns fortfarande ett möjlighetens fönster för att utmana vetenskapen [”¦] Om allmänheten skulle börja anse att vetenskapen enats i frågan, så kommer deras syn på klimatförändringar ändras. Därför måste måste vi göra avsaknaden av vetenskaplig säkerhet till den primära frågan i debatten.*

Intressant: Här ser vi alltså en stat som upprätthåller makt genom att problematisera representationer och klä av kunskapsanspråk. Latour kommenterar:

Förstår ni varför jag är bekymrad? Jag har ju själv lagt tid på att visa på hur ”avsaknaden av vetenskaplig säkerhet” präglar skapandet av fakta. Även jag gjorde detta till en ”primär fråga”. [”¦] Under flera år försökte vi finna de verkliga fördomarna som dolde sig bakom det som verkade vara objektiva utsagor, måste vi nu avtäcka de verkliga fakta som döljs bakom illusionen av fördomar? Samtidigt ser vi hela doktorsutbildningar där hederlig amerikansk ungdom får lära sig att fakta konstrueras, att det inte finns något naturligt, omedierat, opartiskt tillträde till sanningen, att vi alltid är fångar under språket, att vi alltid talar utifrån en viss position och så vidare, medan farliga extremister använder samma socialkonstruktivistiska argument för att förstöra surt införvärvade bevis som kan rädda våra liv. (Latour, 2004: 227)

Det är detta som får Latour att slå fast att vi behöver en ny kritik; ”Kritikern är inte den som plockar isär, utan den som sätter samman. Kritikern är inte den som rycker undan mattan under naiva troendes fötter, utan den som skapar en arena där deltagare kan mötas.” (Har säkert citerat detta typ tusen gånger.)

Hur som helst, det finns nu en liten strömning som kallas ”the sociology of ignorance”, inte minst ledd av sociologen Linsey McGoey. 2007 publicerade hon en artikel betitlad ”On the will to ignorance in bureaucracy”, och nu har hon satt samman ett temanummer av Economy & Society på temat. Denna strömning är, som hon skriver i introartikeln ”Strategic unknowns”, intresserad av

the multifaceted ways that ignorance can be harnessed as a resource, enabling knowledge to be deflected, obscured, concealed or magnified in a way that increases the scope of what remains unintelligible. (1)

Som sådan går strömningen aningen på tvärs mot föreställningen att moderna liberala demokratier

inevitably thrive on the accumulation of information about the public personas, private psyches, consumer habits or political proclivities of citizens.

Låt oss snabbt titta igenom några av artiklarna. I ”Rationalities of ignorance: on financial crisis and the ambivalence of neo-liberal epistemology” skriver William Davies och Linsey McGoey om hur nyliberal ekonomisk teori mobiliserar tanken om omöjligheten att veta. Texten utgår från 2008 års finanskris – gick det verkligen inte att förutse att detta var på väg? Hur kom det sig att vi så fort slöt oss till att det hela var en slags freak accident? Måltavlan för kritken är Hayeks tankar om hur omöjligheten att veta allt om ekonomin gör marknaden överlägsen. Kort sagt, okunskapen mobiliseras för ideologiska syften. Slutklämmen är intressant:

The great difference between knowledge and ignorance, the reason why ignorance should be treated as a sociological phenomenon distinct from knowledge, and not simply as the binary opposite or the absence of knowledge, is that the first phenomenon is always partial. There are always limits to knowledge. Ignorance, on the other hand, has no identifiable parameters; we can never grasp definitely where knowledge ends and ignorance begin. Ignorance is, quite literally, limitless – and that is its strength. (80)

Med andra ord: Tanken om okunskapen är ett svart hål som suger åt sig allt i sin väg, det är det som gör den så kraftfull.

Steve Rayner ger sig på att skapa en typologi för olika strategier att producera okunskap. Artikeln ”Uncomfortable knowledge: the social construction of ignorance in science and environmental policy discourses” pekar på något vi kan kalla ”de fyra D’na”:

• Denial represents a refusal to acknowledge or engage with information.
• Dismissal acknowledges the existence of information, and may involve some minimal engagement up to the point of rebutting it as erroneous or irrelevant.
• Diversion involves the creation of an activity that distracts attention away from an uncomfortable issue.
• Finally, displacement occurs when an organization engages with an issue, but substitutes management of a representation of a problem (such as a computer model) for management of the represented object or activity. (113)

För varje D levererar Rayner ett exempel: Exempelvis är ”klimatförnekare” inte, enligt hans typologi, ”deniers” i strikt mening. De accepterar ju att det finns information; de vill snarare avfärda (dismiss) de som hävdar att vi utifrån klimatdata kan sluta oss till att människans utsläpp påverkat klimatet. Som Luntz skrev till Bush – det gäller att framhäva att vetenskapen inte har/kan ena(t)s i frågan.

Brian Rapperts artikel heter ”States of ignorance: the unmaking and remaking of death tolls”, och fokuserar på produktionen av osäkerhet kring antalet döda civilier i Irak. Texten studerar den vetskap som den brittiska regeringen sade sig ha tillgång till, och indeed – denna undersökning ”provides many grounds for contending that ignorance about fatalities was deliberately manufactured to deflect political criticism”. (43-44)

Rappert blickar sedan framåt, och frågar sig – likt Latour ovan – hur samhällsvetare kan förhålla sig till att de själva producerar okunskap, och samtidigt ifrågasätta andra aktörers åkallande av osäkerheter. Bägge lutar sig i slutändan mot pragmatismen, och inte minst Dewey: I dessa situationer, där makt utövas genom framhävandet av Sanningens omöjlighet, blir ett mer blygsamt förhållningssätt till sanning livsviktigt.

—-

*: Frank Luntz i rapporten ”The Environment: A Cleaner, Safer, Healthier America”, adresserad till George W Bush. Även citerad av Latour (2004: 226).

—-

Davies, W. & L. McGoey (2012) ”Rationalities of ignorance: on financial crisis and the ambivalence of neo-liberal epistemology”, Economy & Society, 41 (1).

Latour, B. (2004) ”Why has critique run out of steam? From matters of fact to matters of concern”, Critical Inquiry, 30(2).

McGoey, L. (2012) ”Strategic unknowns: Towards a sociology of ignorance”, Economy & Society, 41 (1).

Rappert, B. (2012) ”States of ignorance: the unmaking and remaking of death tolls”, Economy & Society, 41 (1).

Rayner, S. (2012) ”Uncomfortable knowledge: the social construction of ignorance in science and environmental policy discourses”, Economy & Society, 41 (1).