Första posten om en viss nyans av politisk ekonomi; den som är ”relaterad till det som Whitehead kallar ’misplaced concreteness’, och det som folk inom Marx-svängen kallar realabstraktion”.
Några av er minns kanske att Rasmus tidigare skrivit om ”modernitet som kapitalism”; ett tema inom vilket han tänker samman Marx diskussion om kapitalism med Latours diskussion om modernitet. Detta är på många sätt en våghalsig manöver, eftersom Latour ofta lägger sig till med lite halmgubbesågningar av Marx, eller i åtminstone av ”marxister”. Dessutom finns det en del abstraktions-agnostiska läsningar av Marx – dessa kommer att diskuteras nedan – som rimmar illa med Latours mer STS- och etnometodologiskt influerade sociologi. Icke desto mindre finns det tolkningar som passar bättre med den senare, och det är dessa som Rasmus främst graviterar mot.
Det verkar (jag är ingen expert) som att många av de Grundrisse-fokuserade läsningar som blivit mer populära på senare år är mer kompatibla med exempelvis Latour. En person som kan verka som brygga i sammanhanget är den Whitehead som återupptäckts under 00-talet, i spåren av Stengers arbete. Latour är ju en av de som tagit till sig denna nya Whitehead. Indeed – han delar ju Whiteheads intresse för ”vetenskapen och den moderna världen” (titeln på en av Whiteheads böcker), och kallas ju vår tids Whitehead av Graham Harman. Därför är det ju – just utifrån ”modernitet som kapitalism”-tematiken – intressant att Stengers beskriver Whitehead som en ”oavsiktlig marxist”. Kan man även se Latour som ett ”offer” för denna oavsiktliga marxism?
De senaste åren har det alltså publicerats en del texter som söker koppla samman Whiteheads misstänksamhet mot abstraktioner med Marx beskrivning av kapitalismen såsom beroende av realabstraktioner. Här tänker jag på ett par texter som Alberto Toscano publicerade 2008, samt sista kapitlet i Michael Halewoods A.N. Whitehead and Social Theory, som kom ut förra året. Denna post är en slags intro till dessa texter. Låt oss utgå från det ursprungliga resonemanget kring ”modernitet som kapitalism”.
Latour beskriver, som några av er vet, moderniteten som det tillstånd som uppstod då vi trodde oss kunna sortera in hela världen i objekt och subjekt, natur och kultur – men aldrig riktigt lyckats med detta. Rasmus tanke är att samma tillstånd kan förstås som kapitalism. På vilket sätt bidrar den moderna föreställningen om en värld snyggt uppdelad i rena objekt och rena subjekt till den process som vi associerar med kapitalism? Och vad får denna föreställning ”tillbaka” från denna process?
Låt oss börja i just ”process”. Som Rasmus skriver, Marx lade mycket möda på att skriva om just en sådan:
Kapitalet som process, närmare bestämt som ”prozessierende Widerspruch”, vars logik förutsätter ständig tillväxt och som konstiterar en totalitet.
Halewood inleder sitt kapitel med ett resonemang kring hur ettan i Kapitalet-trilogin är en diskussion om kapitalismen som cirkulationsprocess. Någonstans i denna cirkel måste Marx börja; han väljer varuformen som sitt första ”grepp” på denna flytande och svårfångade process. Därefter jobbar han sig runt i densamma.
Här skulle man kunna gå in och problematisera. Bortsett från totalitetsfrågan – finns denna process ”överallt”? – kan man diskutera huruvida cirkulation är något som Marx ”finner” eller ”uppfinner”. Well, ett STS-igt perspektiv skulle antyda att han gör både och. Han greppar en process han tycker sig se, men de begrepp han producerar (exempelvis i Kapitalet) bidrar sedan till att ”göra” kapitalismen-som-vi-känner-den.* Detta inte minst om denna ontologi blir poppis bland diverse individer och aktörer, och på så sätt integreras i folks ”etnometoder”.
En sådan invändning kan mötas av följande: Enligt de Marx-läsningar som på senare år blivit populära är denna form av problematiseringar redan införlivade i Marx tankegods. Det är bara det att lejonparten av hans läsare inte sett denna aspekt av hans arbete. Som Halewood skriver är Marx
always aware of the tension that inheres in this analysis as, in a sense, he is falsely rendering the commodity as an object, as a stable thing, when he is well aware that it is merely one element within the complex process of capitalism. Hence, the analysis of the commondity-as-a-thing is an abstraction from the reality which is the ongoing process of capitalism. Furthermore, and importantly, he wants to assert and explain how capitalism itself functions through the creation, sedimentation and operation of real abstractions. (2011: 150)
Här kan vi alltså skönja en Marx som är fullt medveten om att han själv leker med den tendens som kapitalismen också – förutom kapitalackumulationen – bygger på, nämligen tendensen att låta det abstrakta ”slå ned” i det konkreta. Hans kritik av realabstraktioner utgår främst från en kritik av traditionell/”borgerlig” politisk ekonomi (”nationalekonomi” idag), men han är fullt medveten om att det finns någonting ”mer” som pågår i kapitalismen. Detta ”något” sker på ett ontologiskt plan: Kapitalismen kan sägas handla om skapandet av mervärde, eller om processer av ”så kallad ursprunglig ackumulation”, men då missar man en viktig aspekt av vad som pågår. Som Toscano skriver:
Whether we consider the analyses of commodity fetishism, the formalization of surplus value, the investigation of abstract labour or the discourse on alienation, it is difficult to ignore that much of the force of the Marxian theoretical matrix is founded on its depiction of capitalism as the culture of abstraction par excellence… (2008: 67)
Att missa att kapitalismen är ”en abstraktionens kultur” är att göra det misstag som många kritiserar ”marxister” för: Att på ett oproblematiserande sätt peka på begrepp som produktionskrafter, bas och överbyggnad, och säga sig funnit den bakomliggande Sanningen om vad som verkligen händer ”därute” i samhället. Marx skulle själv, menar Derek Sayer, ha kritiserat en sådan hållning:
Marx’s use of these concepts differed radically from that normally ascribed to him. […] his analysis of capitalism provides more than adequate grounds for seeing orthodox conceptions of productive forces, economic structure and superstructure as fetishized. These are, to use Marx’s own vocabulary, ’idealizations’ or ’abstractions’ which falsely generalise from the misleading phenomenal forms our social relations take under capitalism. (1987: xii)
Sådant fetischerande av Marx-begreppen ligger för övrigt nära det som Latour kallar ”idealistisk materialism” (och som för Whitehead är ”scientific materialism”), som strävar efter att reducera ned all ”materia” till enkla, entydiga kategorier. Marx själv behöver inte alls förknippas med en sådan; han hade en mycket mer komplex syn på materia. Halewood skriver att
it is not commonly held that Marx was interested in the efficacy of abstraction. Often it is presumed that Marx is opposed to the role and realm of abstraction, as he viewed it too Hegelian, too idealist; it would appear to give primacy to concepts and not real, material, living conditions. (151)
Denna föreställning (att ett eventuellt intresse för abstraktioner är förkastlig Hegelianism som skall ställas på huvudet) sammanfaller med den klichéartade bas-överbyggnad-Marxismen. (Abstraktioner bara är epifenomen i överbyggnaden, styrda av någonting hårt, tungt och ”materiellt” i ”basen”.) Det fina med dessa läsningar av Marx är att man kommer förbi dessa föreställningar. Som vi skall se senare – när Stengers pratar om kapitalismen som trolldom är det just för att lösa upp bas-överbyggnadsgrejen på samma sätt som Latour försöker lösa upp objekt-subjekt-grejen: Det finns ingen objektiv bas därute i samhället, det finns ingen yttersta Sanning om materian som vi (proletärerna?) måste känna till. Nej, materia är inte så enkel, den är konstigare än så.** Kapitalismen är – återigen – en abstraktionens kultur, där världen alltid visar sig på ett särskilt vis.
Detta är inte – som jag nu hör ideologikritikern invända – för att borgarna får oss att se världen på ett visst vis. Nej, abstraherandet behöver inte ha med klasser att göra. Om du frågar Whitehead så har dessa abstraktioner inte ens med människor att göra. Sohn-Rethel är intresserad av samma fråga – kan abstraktionen existera bortom och oberoende av den mänskliga tankeverksamheten?
Återigen – kapitalismen handlar delvis om mervärden och ursprunglig ackumulation, men dessa förutsätter existensen av en abstraktionens kultur. Det är lättare att förstå hur en sådan kultur uppstår om man (tvärt emot de onda ”idealistiska materialisterna”) utgår från det faktum att verkligheten – återigen – är konstig. Beskrivningen av kapitalism (såsom den ter sig hos Halewood/Toscano) kan alltså grundas i en världsbild som lånar mycket från Whiteheads spekulativa metafysik, i vilken existensen självt förstås i termer av abstraktion. Mer om detta i nästa post.
– – – – –
Refs
- Halewood, M. (2011) A.N. Whitehead and Social Theory: Tracing a culture of thought. London: Anthem Press.
- Sayer, D. (1987) The Violence of Abstraction. Oxford: Blackwell.
- Toscano, A. (2008) ”The culture of abstraction”, Theory, Culture & Society, Vol 25, nr 4.
*: På många sätt är ju Marx mästaren av spekulativ samhällsvetenskap; hans teori inte bara beskriver sin egen uppkomst, hans teori är ju också en slags vadslagning inför framtiden. (Här menar jag alltså ”spekulativ” främst i fiktions-meningen av ordet.)
**: Harmans SR-slogan lyder att ”the ”˜realism”™ part of Speculative Realism means that the world exists independently of humans, which is what continental philosophy likes to call ”˜naïve”™ realism. The ”˜speculative”™ part of Speculative Realism means that the models of reality it generates are all notably strange.”
Mycket spännande! Jag vill haka tag i några saker och spinna dem lite:
Först vill jag ställa abstraktionen mot spekulationen mer direkt. All form av relation innebär en abstraktion, i meningen att man drar något ur det man relaterar till. Detta utdrag är givetvis alltid ofullständigt och förvanskat, men ibland (tänk till exempel D&G:s ”abtsrakta maskiner”) effektivt fungerande på en icke-konkret nivå, så att det kan användas som begrepp för att analysera världen. Vi talar då om abstraktionen som en metod, en tankens abstraktion (begreppet) av transcendentala abstraktioner (fenomenen).
Spekulationen går liksom åt andra hållet. Den simmar uppströms, mot den process som hela tiden abstraherar, bekämpar den, söker att inte abstrahera processen som abstraherar det vi, paradoxalt nog, uppfattar som konkret. Spekulationen söker istället det absoluta. Detta absoluta kan vara något slags ”ren” process, tillblivelsen, skillnad-i-sig + repetition-i-sig (ett ontologiskt renhållningsarbete i sen- eller rentav postmodernt tänkande?), men det kan också vara exempelvis det karnevaliska absoluta, det obestämbara, konstiga och bara vagt märkliga, det kan då rentav vara undandragna och karnevaliska objekt från vilka även processer är abstraktioner, en undandragen bas, som driver abstrakta processer vars resultat ter sig konkret för oss.
Jag tror att det är relativt analogt med vad du försöker få fram här, möjligen med tilläget av det absoluta ”bakom” såväl det abstrakta som det konkreta.
(För övrigt gillar jag inte riktigt att tänka spekulation som fiktion, möjligtvis kan man se fiktionen som ett slags spekulation…)
Frågan är om det alls blev begripligt… Kan behöve hjälp med att åstadkomma det.
Som du nämner ovan så tar ju Marx den kalssiska politiska ekonomin kategorier som utgångspunkt för att sedan visa att inte ens med deras abstraktioner tagna för givna så kan de förklara mervärdet. Ibland kan det vara lite jobbigt att han tar saker som den perfekta marknaden på allvar istället för att historiskt visa att de är en fiktion, men det ska nog förstås utifrån realabstraktionen, att det inte bara är ett sätt att beskriva världen, utan också skapar den genom abstraktionerna. JA, det har väl du redan sagt i inlägget.
Att existensen själv är en abstraktion hittar man t.ex. hos Luhmann där allting är system som abstraherar sin omgivning och bara möter den som information inom det egna systemet. Levi Bryant plockar bland annat upp detta inom ett ooo-ramverk.
Kan man då upphäva alla existensers realabstraktioner? Är det vad bioteknik innebär?
btw,
Tryckte in ett ”m” i namnfältet här ovan och fick upp både förslaget ”monki” och förslaget ”marx”. Mig veterligen har jag aldrig försökt utgöra mig för att vara marx på internet. Stört!
marcus:
Så här menar du på något sätt att abstraherandet blir lite redundant eftersom abstraktionen redan är abstraherad som realabstraktion? Att det handlar om att lära känna realabstraktionerna men aldrig riktigt bemöta dem.
För att göra det krävs spekulation som handlar om att nå det som producerar realabstraktionen. Men kan det förstås som existerande innan och oberoende av realabstraktionen? Glömmer vi inte bort Dialektiken om vi tänker så? Alltså både om det tänks som ren tillblivelse eller bakomliggande objekt.
monki: Jag menar nog mer att både tillblivelse- och objektlägret nog ser abstraktionen som något produktivt, något som adderar något till världen. För exempelvis Harman innebär ju etablerandet av en relation (=en abstraktion) alltid ett nytt objekt, relationer sker på insidan av ett objekt, relationer är substans. Abstraktioner är ju verkliga i båda läger och utövar därigenom (åter)verkan i världen
Oj, jag tror jag vill backa ett steg och skilja abstraktion i allmänhet från det specialfall som vi kallar realabstraktion. Vilket kanske kräver en formulering av ”totalitet” i termer av process, alltså inte nödvändigtvis ”överallt”.
Måste nog skriva en bloggpost för att få ordning på vad jag tänker, återkommer förhoppningsvis i kväll. Tänker att jag ska sammanföra ovanstående med Benjamin Noys kritik av affirmationismen hos Latour.
Rasmus: Lite snabbt – ja, abstraktion i allmänhet (och i Whiteheads mening) och realabstraktion är olika saker – mer om detta i nästa post.
Dessutom – ja, totalitet behöver inte tyda på överallt – snabbade mig på genom den formuleringen; den är snarast en bisats som deklarerar att detta inte är en post om totalitetsfrågan.
Monkimarx: Ja, och för Whitehead är abstraktionen central, i så motto att blivandet av nya entiteter fortgår genom erfarenheten/prehensioner av det redan existerande. Den feeling som prehendas är ett slags abstrakt av det som prehendas. (Om jag fattat det rätt.) Därmed finns det alltså en abstraktion bortom tanken.
Samtidigt finns går det inte att komma bortom abstraherandet som sådant; det finns ingenting mer fundamentalt ”under” abstraktionen. Abstraherandet är nödvändigt – frågan är bara hur vi abstraherar (gör vi det genom en scientific materialism? behöver vi omvärdera ingrodda abstraktioner?). Whitehead är alltså en reformist i den allmänna frågan om abstraktion, vilket skiljer hans intresse från de intressen som samlas in under realabstraktionsbegreppet. Återigen, tänkte ta upp detta i nästa post.
Marc: Ja, håller med (se kommentar ovan) – abstraktionen (i Whiteheads mening) är produktiv, den adderar något till världen. Frågan är dessutom, vad nytt kan adderas, till det som redan är (taget för) givet?
PS. I relation till kommentar 7 och 8, ett litet citat från Science and the Modern World som gör det hela aningen mer precist:
Jag tror inte att abstraktioner finns. /mvh aktualist
Jag ska utveckla detta någonstans… men just nu måste jag få ned det på pränt i avhandlingen 😀
chrisk:
Bör man peka på
en motsägelse i din utsaga?
Nej, varför då?
Du har en avhandling att laga.
Den handlar om enkäter,
om Staten som mäter.
Du skriver nu slutet.
Eposet om institutet.
Varje ord ska skrivas ned,
annars blir ju texten sned.
Ord för ord, modet tryter,
och utanför fönstret, vinden ryter.
Det tar emot att börja tjata om objekt efter det fina diktandet, men jag skulle helt kort vilja ta fasta på det här: ”Sohn-Rethel är intresserad av samma fråga – kan abstraktionen existera bortom och oberoende av den mänskliga tankeverksamheten?”
Ett försök att tänka (real?)abstraktionen som objekt (givetvis inte ett statiskt sådant) kunde vara intressant här. Vet inte om det egentligen tillför något, men det är väl värt ett försök.
Som Marcus påpekade utgör varje relation en egen substans, och därmed borde t.ex. varuformen kunna betraktas som ett objekt. Medvetandet är en nödvändig komponent i denna abstraktion, eftersom sakerna själva knappast karikerar varandra som varor (”en kropp vars enda ämne är mänskligt arbete”) – de tar fasta på andra kvaliteter när de relaterar till varandra, andra abstraktioner. Men när relationerna som utgör varuformen väl har upprättats, mellan en hop av människor och icke-människor, finns där ett abstraktionsobjekt som är autonomt gentemot komponenterna (inklusive den mänskliga tanken). Och därför måste vi angripa det genom spekulation. Verkar det rimligt?
Marx skriver: ”Däri ligger också att värdeexistensen [Wertsein] är en relation som är främmande för tinget självt, och att dess värdeförhållande till ett annat ting därför bara kan vara framträdelseformen för ett bakomliggande samhälleligt förhållande”
Tingen är främmande för värdeexistensen, som är ett uttryck för ett bakomliggande samhälleligt förhållande, men som objekt är detta samhälleliga förhållande också i någon mån främmande för de ting och människor som ingår i det.
Förtydligande ”Som Marcus påpekade utgör varje relation en egen substans” enligt Harman, alltså.
Har några små frågor, främst vad gäller kommentarerna.
Marcus: Menar du på allvar att fenomenen är transcendentala abstraktioner, eller missuppfattar jag?
Monki: Vad menar du med att mervärdet inte skulle kunna förklaras trots ”deras abstraktioner”? Som jag ser det handlar det hos Marx snarast om att frilägga de relationer som döljs, dvs är abstraherade, av varuekonomins struktur (där praktabstraktionen förstås är varan). Kritik i Kants efterföljd alltså. Grejen för Marx är väl tvärtom just att förklara mervärdet för att därmed visa på orättvisan i det: arbete skapar värde, inklusive det mervärde som tillfaller den kapitalägande klassen… eller?
Fredrik II: Jag är alltid allvarlig, men utrycker mig kanske inte alltid tydligt. 🙂
Med ’abstraktion’ menas jag ju här att dra något ur något annat, att göra en schematisk sinnesprofil av något, och jag menar att detta är något som händer i alla relationer mellan alla typer av entiteter.
Sedan placerar jag i likhet med Deleuze den transcendentala kunskapen om världen hos kroppen, inte förnuftet. Detta talade jag inte om alls här…
Fenomenen är alltså medvetandets abstraktioner av kroppens transcendentala upplevelse av världen. Begrepp är abstraktioner av fenomen.
Sedan kan jag nu känna att referensen leder lite fel, eftersom jag vill påstå att även kroppens upplevelse av världen är en abstraktion. Allt är en oändlig räcka abstraktioner, som vi behöver spekulation för att bryta. Whitehead skulle dock nog nöja sig med att konstatera kedjan av abstraktioner (för att sedan introducera eviga objekt – ett slags rena och dare I say naturliga abstraktioner – och gud, för att lösa vissa problem som en sådan ontologi medför).
Inte rätt plats för en den här diskussionen, men ändå… OK, det lät bara bakvänt för mig, och gör det fortfarande. Transcendental kunskap sitter alltså i kroppen, medan fenomen bara kan uppfattas i medvetandet? Vet inte vad Deleuze skulle säga om det men det låter som dualism i mina öron, bara en märklig sådan.
Fradrik II:
Jo men det är så jag menar. Istället för att säga ”ni har fel” säger marx ”även om vi antar att ni har rätt så är ni oförmögna att förklara var värdet kommer ifrån”
Fredrik II: Well, den fulla argumentationen omfattar även att medvetandet och fenomenen som träder fram inför det, liksom även idéerna, ständigt produceras/aktualiseras i den ström av affekter som kroppen befinner sig i och affekteras av. Det handlar om en sömlös tillblivelse av mer komplexa företeelser, konstruerande nerifrån och upp. Men detta är kanske inte rätt ställe för den diskussionen, som sagt.
Pingback: 99, our 68 » Oavsiktlig marxism 2