Vad är det som gör att man attraheras av Manuel DeLandas tankar (trots att man ännu inte riktigt vet vad man gör av dem)?

Satt igår och pratade med Johan om hela Deleuze-/DeLanda-grejen, och vi kom in på det problematiska att ingen annan i våra respektive fält använder sig av DeLanda. Det är liksom svårt att hänga upp några argument på någon som ingen professor/artikel-reviewer/forskningsmedelsbeivrare läst. Dessutom: Det faktum att han är – i Steven Johnsons ord – ”a mind-bending read” gör att det sannolikt kommer ta en stund innan han blir rumsren.

Tänkte en del på detta, blev onekligen lite oroad, men kom sedan fram till att jag fortfarande är en believer. Poletten trillade ned när jag av någon anledning började titta någon av alla de postiga kulturtidskrifter man av någon anledning samlar på. Om man tar ett steg tillbaka, och ser till de koncept och författare som hela tiden citeras blir man lätt lite trött. (Ärligt talat, är det inte färdig-dekonstruerat nu?) Dessutom skräms man något av den likriktning som ändå finns bland alla de ”kritiker” som ju så gärna ser sig själva som fritänkare.

Det är här någonstans man finner det första skälet att tro på DeLanda, som ju menar att vi – både akademiker och politiska aktivister – måste sluta med tro att det är endast med littvet som man förstår och förändrar världen. Rädslan för essensialism och naturalism har gjort oss antropocentriska, rädda att tro på en verklighet som existerar oberoende av vår beskrivning av den (en verklighet utanför litteraturen). Eller som han säger i DJ Spookys intervju

the domination of this century by linguistics and semiotics (which is what allows us to reduce everything to talk of ”frameworks of interpretation”), not to mention the post-colonial guilt of so many white intellectuals which forces them to give equal weight to any other culture’s belief system, has had a very damaging effect, even on art. Today I see art students trained by guilt-driven semioticians or post-modern theorists, afraid of the materiality of their medium […] The key to break away from this is to cut language down to size, to give it the importance it deserves as a communications medium, but to stop worshipping it as the ultimate reality.

Ouch. (Sen ger han sig in på temat ”aktivister måste lära sig hacka verkligheten”, för övrigt även diskuterats i Wired, redan 1994, av DJ Spooky själv, men det har jag citerat så många gånger förr.) Samma tema berörs i en intervju av Thorkild Thanem:

Though I agree that early twentieth century social science had physics and biology as its model, I would argue that the latter part of the century (starting with Cultural Anthropology) has been much more influenced by the humanities, particularly Hermeneutics and Lit Crit. Clearly, as much damage as the organism metaphor caused in sociology (favouring integration instead of conflict, and giving rise to ahistorical functionalisms) that is nothing relative to the damage that linguistic idealism has caused.

För att strö ytterligare lite salt i littvetarnas sår tillägger John Protevi (som också diggar, närmast dyrkar, DeLanda):

the idea that a reading that shuffles signs about, that assigns new signs to old objects without any body work, would count as a political intervention, is silly academic self-flattery.

DeLanda insisterar istället på att det går att vara realist – tro på en verklighet oberoende av vår beskrivning av den – men ändå inte behöva tro på existensen av transcendenta, fixa essenser. Detta eftersom komplexitetsteori har visat oss att strukturer/entiteter kan få sina egenskaper/sin identitet från immanenta tillblivelseprocesser: Fysiska och kemiska system uppvisar emergenta egenskaper. Detta leder inte heller till determinism – dels eftersom system kan komma att ”byta” tillblivelseprocess (genom bifurcations), dels eftersom komplexa (icke-linjära) system ofta är mycket svåra att förutse med samma exakthet som Newtonska (linjära) system.

Så, med andra ord, det finns nu en öppning för att – med komplexitetsteori som brygga – börja samarbeta med naturvetare igen. Science Wars är passé, en grej för -68-generationen. Vår generation måste bygga broar gentemot fysiker, kemister och matematiker. Det kommer att bli svårt, mycket trams kommer att publiceras, men icke desto mindre har både naturvetenskapen och samhällsvetenskapen/humanioran blivit så mycket mer spännande.

Det andra skälet att tro på DeLanda är att hans tankar passar så väl med de tankar kring Katedraler och Basarer som nu blivit populära inom flera fält, långt utanför diskussionen om mjukvara. (Se exempelvis nya Färgfabriken Magazine, som främst handlar om urban utveckling.) Här kan Deleuze och DeLandas tankar ta oss längre – hjälpa oss förstå hur katedraler och basarer blir till, ge oss verktyg för att veta hur och när man kan göra om den ena organisationsformen till den andra osv. Här inryms också en maktkritik som känns högst relevant, praktisk användbar och odogmatisk.

Det tredje skälet att tro på DeLanda är att mycket av tankestoffet, framförallt det som kommer från komplexitetsteori, är så vackert. Man blir lätt cynisk av att se världen bara som maktspel mellan människor, och verkligheten som bara bestående av texter/diskurser/ideologier.

Dessutom: Har nu kommit lite längre i nya ”A New Philosophy of Society: Assemblage theory and social complexity” (Continuum, 2006). Som jag nämnt tidigare är boken DeLandas försök att lägga fram en Assemblage Theory – delvis utifrån Deleuze tankar om Assemblages, men till stor del av egen kraft (med hjälp av andra idéer från både Deleuze och samtida samhällsvetare).

Boken är därför en omarbetning av vissa Deleuzianska nyckelbegrepp. Ibland berör detta enskilda benämningar: Deleuze ”content” och ”expression” översätts exempelvis till ”components with a material role” och ”components with an expressive role”. Målet är att förenkla förståelsen för hur sammansättningen (sociala strukturer) består av både ”synliga” och ”uttalbara” komponenter.

Dessutom gör DeLanda en annan manöver med Deleuze ursprungliga tankar – han inordnar begreppet ”strata” under ”assemblages”. Med andra ord, strata är assemblages som innefattar en hög grad av ”kodning” – assemblages där de uttalbara komponenterna är väl utbyggda och välanvända.

Ett exempel, en löst kodad organisation skulle kunna vara ett ”företagshotell” där ett antal människor (egenföretagare såväl som människor från olika företag) helt enkelt delar samma kontorslandskap. Om dessa människor och detta kontorslandakap skulle tas över av ett och samma företag, där deras

• arbetsuppgifter skulle regleras med stämpelklocka och olika redovisningsmetodiker
• personliga kunskap skulle göras om till immateriella äganderätter
• agerande skulle överses av legala kontrakt, som överses av en legal avdelning
• chef har gått officersutbildning

så kan verksamheten sägas vara tajtare kodad. Alltså börjar organisationen alltmer likna den typ av strukturer som DeLanda kallat strata (och som Eric S Raymond kallar katedraler). Återkommer med mer senare.