Om det spridda, inte koncentrerade, laboratoriet.
Lyssnade just på Studio Ett om nedläggningen av AstraZenecas forskning i Södertälje. Lite synd att SR inte lyckats hugga tag i Thomas Hedner, professor vid Sahlgrenska Akademin, som i fredags disputerade (för andra gången) om nya forskningsmodeller för Big Pharma. Saxat ur abstraktet:
Recently, the average cost of developing a new molecular entity (NME) was estimated to be around U$800 million for small molecules and around U$1,300 million for biologies. If post approval costs for Phase IV studies, costs to gain regulatory approval in various global markets and costs for obtaining additional label claims for new indications are included and adjusted for cost increases and inflation, the cost estimates per NME increase to U$1,754 million for small molecules and U$3,911 million for biologics. Revenue streams from global market sales are only able to offset these escalating costs to a limited extent.
Därför ser vi att
high-tech innovation in the pharmaceutical and biotech sectors show signs of movement from a closed to a more open innovation paradigm.
Med andra ord: Det verkar som att alltfler mist tilltron till den innovationsmodell som växte fram för hundra år sedan – forskning ordnad inom storföretags egna labb (omskrivet av David Noble). Företag söker nu kreativiteten någon annanstans; de söker återuppfinna uppfinnandet. Det är i detta sken vi skall förstå beslutet om Södertälje.
Uttrycket ”återuppfinnandet av uppfinnandet” är lånat från Nigel Thrifts text från 2006 om ”the reinvention of invention”, publicerad i Economy & Society. I denna tecknar han framväxten av nya praktiker inom näringsliv och forskningspolitik. Han skriver att
these new practices are being forced by a certain kind of desperation, which is the result of a long-term profits squeeze, a squeeze that points capitalism in two entirely opposed and closely linked directions which combine something that is often very close to barbarism with an increasingly sophisticated corporate vanguard which seems to be attempting to invent a vitalist capitalism. The juxtaposition is increasingly bizarre. (280)
”Barbarismen” ifråga är den ”primitiva ackumulationsrovdrift” vi ser – eller rättare sagt inte ser – i jakt på olja och andra råvaror. Rörelsen mot en mer vitalistisk kapitalism, å andra sidan, är mer påtaglig här i de rikare delarna av världen. Här hemma ser vi alltså försök att ”squeeze every last drop of value out of the system by increasing the rate of innovation and invention through the acceleration of connective mutation” (281), och detta genom tre praktiker: För det första ser vi ett intresse för olika sätt att tappa in mänskliga hjärnans kreativitet, via sätt att accessa intuition och de förmedvetna delarna av våra sinnen. För det andra ser vi sätt att tappa in oss på nya kreativa communities – exempelvis genom ”user innovation”. Här kan man nog lägga till intresset för ovan nämnda öppna innovationsprocesser. (I bägge fall har labbet expanderat till att innefatta fler aktörer, som inte finns ”inhouse”.) För det tredje ser vi hur ”rumsligt tänkande” och arkitektur används som verktyg att stimulera oväntade möten mellan sinnen – notera alla öppna och tvärdisciplinära hus som byggs på diverse campus.
Alltså – det finns någonting intressant i att inte se Södertäljebeslutet som en simpel förflyttning av laboratoriet, i syfte att koncentrera och konsolidera sina ”sites”. Kan det vara så att man istället tänker att framtidens idéer kommer någon annanstans ifrån – från en amorf massa av skapare, spridda därute i samhället? Frågan är inte huruvida AZ bara flyttat sitt labb någon annanstans. Frågan är om företaget har tänkt om kring vad som är deras labb.
Intressant och tankeväckande Kalle, som alltid! Fick mig att tänka och skriva vidare på min blogg. Funderar där kring kollingen mellan ekonomi och forskning, för det är ju ytterst vad det handlar om.
Vad är orsak, vad är verkan? Vet vi det? Går det att veta? Jag tror inte det finns något definitivt svar, och därför behövs det forskning. Det behövs forskning som inte har som mål att tjäna pengar.
Sammanblandningen av forskning och ekonomi riskerar att ge upphov till farliga konsekvenser. Genom att bara se den kortsiktiga nyttan med forskningen, genom att fokusera tillämpningsmomentet av kunskapssökandet, utarmas kunskapen och med den minskar förmågan i samhället att förstå och hantera alla de faror som lurar i vassen överallt.
Låt oss ta nedläggningen av Astra Zenecas laboratorium i Södertälje som en påminnelse om att det inte är långsiktigt hållbart att blanda ihop forskning och ekonomi.
Håller med om att beslutet att flytta forskningen är långt ifrån simpel! Det kan och får inte vara slutet på något, det måste bli början!
Ja, det är en intressant utveckling som Thrift är inne och rotar i. Jag är som sagt övertygad om att vi inte riktigt kan säga att detta bara är en fråga om att ”finanskapitalismen tagit över”. Visst spelar finansvärlden en allt större roll – eller rättare sagt, finans har varit en inflytelserik spelare i storbusiness, åtminstone sedan åttiotalet – men frågan är vilka föreställningar som är ledande i engineerandet av ekonomin?
PS. Ojoj, vad du skriver på bloggen, måste vara någon form av rekord!
Är lite förvånad själv Kalle, över att flödet av tankar inte avstannat. Finner det vilsamt att få ur mig orden, och det hjälper mig i mitt tänkande.
Och detta med kunskap och pengar är en fråga som verkligen sätter igång fantasin. Det ju lite förbjuden mark för humanister, men ändå går det inte att förneka. Ekonomin är en inflytelserik spelare, och det är vad vi alla har att förhålla oss till. Men man behöver inte (och har väl ett ansvar att inte) lägga sig platt för ekonomins aktörer/ekonomin som aktör. Iställer är det väl ett område och en fråga att utforska?
Spännande tanke där, om vilka föreställningar som styr ekonomin? Vi tar dessa för givet, alldeles för ofta och alldeles för mycket. Genom att stänga ögon och öron underlåser man det man sedan är kritisk mot. Att istället engagera sig i, och intressera sig för, interagera med, ekonomins aktörer, är en väg fram.
Vi har alla ett intresse och ett ansvar för den värld vi delar, tänker jag. Det gäller ekonomin som flöde också. Det kan knappast vara långsiktigt hållbart för ekonomin att bli ett självändamål, ett självförbrännande svart hål. Här ser jag att kulturvetare och kritiskt- analytiskt skolade forskare har en uppgift.
Vi ska inte vara rädda för ekonomin, vi ska undersöka den, förena oss med den och styra om den i en mer hälsosam riktning. Inte gråta över förlorade labbplatser, utan se hur detta skulle kunna leda till något nytt.
Nomadologi och minor science, som jag ser det.
En personlig reflektion om AZ och forskningen. Det intryck jag fick under den korta tiden jag var där (i Mölndal) och det intryck jag fått när jag pratat med andra är att man i allt mindre utsträckning ägnat sig åt just forskning. Snarare har verksamheten utvecklats mot mer av ren processoptimering är alla tänkbara variabler testas mot varandra. Det hade lika gärna kunnat handla om bilar eller elektroniska komponenter som utveckling av läkemedel (något hårdraget resonemang för att göra en poäng). Flera personer jag talat med på senare tid har dock vittnat om ett nyväckt intresse för akademin och en mer veteskaplig metod. Kan utflyttning till akademin utgöra en del av denna förändring i synen på vad som utgöt det egna labbet som du skriver om?
Jonas: Du menar ren processoptimering än att testa variabler mot varandra?
… ah: ”ren processoptimering där alla tänkbara variabler testas mot varandra”. I see. Så, om jag förstår dig rätt, man sitter mest och kollar efter eventuella effekter av redan existerande aktiva substanser, snarare än att trixa med nya?
Ja, Thrift spekulerar i att skapandet av det nya alltmer blir svårt att konstruera i ett in-house-labb. Så när det gäller ex AZ kanske det är intressant att söka öppna innovationsplattformar, där man samarbetar med akademi och ev. andra företag. (I enklare branscher vill man tappa in sig på användares egna skapandeprocesser.) Han beskriver det som en utveckling med oviss riktning och ovisst eventuellt slut – svårt att helt affirmera eller dissa den.
… för efter att ha läst Carlbergs Pillret har jag fått känslan av att läkemedelföretags forskning handlar om just detta: Få tag på någon rolig aktiv substans, och testa efter olika potentiella effekter. Gärna skall dessa effekter ligga i linje med nya diagnoser och erkända sjukdomar.
ffa tänker jag på det utbredda användandet av high throughput screening (http://en.wikipedia.org/wiki/High-throughput_screening). Bygger mkt på att nya substanser, eller varianter av gamla, testas hypoteslöst mot alla tänkbara targets i hopp om att någon skall generera en träff. Ofta syntas en uppsjö av versioner av varje substans med endast små molekylära skillnader.
Denna metod är väldigt effektiv när det gäller att hitta nya verksamma substanser som passar i de redan kända modellerna. Men om man vill hitta läkemedel som fungerar efter nya principer eller hitta helt lya läkemedelstargets är metoden inte lika bra. På många sätt i linje med vad du skriver
OK – det låter bekant. ”High-throughput screening” är för övrigt ett mycket bra begrepp. Torde funka även i kontexten av panspektrisk övervakning och data mining.
Kan det vara så att vi befinner oss i en övergångsperiod, att så länge garderobsdörren bara är lite gläntad mot Nania, nanovärlden, (där man t ex pular direkt med DNA-molekylen och enskilda celler etc) är det en bättre strategi att satsa på många och vilda hypoteser, men att det kan komma en tid då Big Pharma med stängda inhouse-labb kan funka igen?
Det är som jag ser det mycket en fråga om att ha bra gränssnitt mot de objekt man mixtrar med. Den här typen av innovationer ( när de blir tillräckligt många) kan ju förändra spelreglerna igen, enligt denna hypotes.
… Ja, jag famlar så att säga efter den materiella basen till olika innovationsmodellers tillfälliga popularitet/konkurrenskraft.
Celler är såklart på mikroskalan, men ändå. 🙂
Pingback: 99, our 68 » Glidsport? Extremsport?
Pingback: 99, our 68 » Lowry pÃ¥ Tate Britain